Nithela

Här gick jag och trodde att dagen skulle bli bättre än vad veckan varit i övrigt, men tji fick jag. Detta hanns med att gå åt helvete sedan 07.00 imorse:

1. Tåget fick strömavbrott och blev försenat när det skulle ut ur Värnamo.
2. Folk försov sig och gjorde det därmed onödigt för mig att åka in med detta tidiga tåg.
3. Var så trött att jag mådde illa på morgonen på grund av sömnbrist i flera nätter.
4. Min dator trollade bort dokument som vi hade suttit med i flera timmar
5. Väskans axelrem gick sönder IGEN.
6. Alltså åkte min dator i golvet IGEN. Tack och lov gick den inte sönder.
7. Jag tappade mobilen 500 miljoner gånger.
8. Jag kommer inte hem från campus imorgon för att mina grupper måste plugga.
9. Jag behövde verkligen städa och sprang runt som en dåre med trasa i hand i en timme och nödstädade för vi ska ha fest här på fredagskvällen.
10. Jag har nästan inga rena kläder och vet inte vad jag ska ha på fredag och hinner inte göra något åt saken heller.
11. Jag är i princip pank och får snåla som i helvete.
12. Alltså måste jag vänta med Uppcon-biljetterna, som är mycket eftertraktade, till den 25:e.
13. Vinterdäcken till bilen var för slitna så vi blir 2000 kronor fattigare.
14. Jag har sträckt båda vaderna och kylan gör stelheten värre. Ett lite snett kliv får mig att falla ihop av smärta. No joke. Att stå på tå GÅR INTE.
15. Jag har sjukt ont i korsryggen och vet inte om det är kramper igen eller något som ”sitter fel”.
16. Pms. Nog sagt?
17. Insåg just nu att jag inte kommer att kunna slappna av på helgen för att jag har en stor inlämning på måndag.

Ja, jag gnäller, men just nu är jag bara… bleh.

Å andra sidan: DET SNÖAR! =D

Wow, jag existerar faktiskt i bloggvärlden. Coolt!

Har det hemskt tufft i skolan just nu, men det tar man ju sig förbi på något sätt. Blogglusten har i vilket fall som helst börjat dyka upp igen så jag gör väl ett försök att hålla liv i denna

Just nu består livet av att plugga, gå på föreläsning, träna, äta, sova, försöka träffa någon, plugga mer och så vidare, men jag har kommit på att det är så jag trivs som bäst. Med livet inrutat i ett schema som bara för den skull inte är likadant varje vecka. Deadlines och smått stressad hela tiden. Checklistor och punkter, organiserade scheman och nya kladdar i kalendern varje dag.

Dutt like ^_^

Det är så många som mobbar Friends-reklamen. Men jag tycker att den är bra.

Hon är som vem som helst, en mobbad behöver inte vara överviktig. Den enda faktorn mobbade behöver ha gemensamt är osäkerheten.

En mobbad behöver inte ha för stora kläder och brunt hår och ett sött ansikte, hon kan lika gärna ha blont tunt hår som är lockat för att mamma tyckte att det var så fint nu till skolstarten, hon kanske bär en kofta för att dölja magen hon har. Men huvudsaken är att hon är osäker.

Det är då plågoandarna sniffar reda på henne och börjar ge de där pikarna, sedan orden som sitter som knytnävsslag i magen, och den mobbade förstår ingenting. Fattar inte varför mobbaren blir så arg hela tiden.

Varför det behöver göra så ont.

Varför den mobbade inte får prata med resten av klassen. Varför den mobbade inte säger något till mamma som blir orolig och ser sitt barn må dåligt och brytas ner.

Den mobbade börjar älska nätterna, för det är bara i drömmarna den mobbade lever, och natten betyder flera timmar till skolan.

Mobbaren blir aldrig nöjd, den mobbade är fet, ful, hemsk, ingen vill ha den mobbade.

Den mobbade slutar kamma håret och duscha. Den mobbade tappar lusten.

Till allt.

Den mobbade blir upptryckt på skolans toalett med mobbarens kropp alldeles för nära, mobbarens naglar river och gör ont.

Den mobbade slipper aldrig mobbaren. Mobbaren kan låtsas vara kompis med den mobbade och det hårda pågår bakom en stängd rumsdörr utan att mamma ser.

Den mobbade gråter inte för den mobbade vet inte hur man gör längre. Den mobbade har alltid ont i magen och börjar skriva med sin fina nya stiftpenna på skoltoans vägg, skriver dumheter. Den mobbade måste få ut något ut bröstkorgen. Något som gör ont.

Den mobbade äter inte så mycket för den mobbade är numera ful och fet.

Den mobbade råkar säga ”knäppskallar” till klassens pajasar.

Fel sak att göra, jättejättefel.

Hårda sparkar i rygg, bak, mage, ilska, så mycket ilska. Den mobbade kryper ihop till en boll och smyger in i klassrummet där favoritläraren inte har sett någonting.

Den mobbade stannar hemma från skolan. Den mobbade tittar på kökskniven men vågar inte.

Den mobbade slutar sexan och vill bara slippa mobbaren, men mobbaren vill följa med den mobbade på resa.

Den mobbade måste säga ja.

På tåget upp vill mobbaren leka, den mobbade måste säga ja igen. Mobbaren försöker strypa den mobbade, den mobbade tror att döden kommer nu.

Mobbaren försöker ta död på den mobbades marsvin.

En person frågar den mobbade ”vad är fel?”

Den mobbade vågar inget säga.

Personen frågar igen, bestämt, ”vad är fel?” när mobbaren inte ser eller hör.

Den mobbade tittar på personen i två sekunder och börjar skrika att det är allt, precis allt.

Personen skickar hem mobbaren, den mobbade gråter många nätter i personens famn och bara pratar och gråter, pratar och gråter och gråter ännu mera.

Den mobbade börjar i en ny skola efter sommaren och griper efter ett sista halmstrå.

Första dagen i nya klassen ställer sig den mobbade upp och säger vem den mobbade är, pratar om sig själv högt och klart och tydligt.

Klassen skrattar inte.

Klassen säger hej.

Den mobbade dunsar ner på sin stol och stirrar rakt fram i ren förskräckelse över sin egen djärvhet.

Den mobbade står i korridoren medan de andra i klassen spelar kort.

En ny person frågar om den mobbade inte ska vara med.

Den mobbade undrar faktiskt om personen inte är korkad, ser personen inte hur ful den mobbade är?

Den nya personen tittar på den mobbade som om hon var dum i huvudet, men inte på ett dåligt sätt. Nej, den nya personen ler.

”Varför skulle du inte få det? Sätt dig här.” säger den nya personen och drar ut en stol.

Den mobbade sätter sig och tittar försiktigt på sina klasskamrater. Ingen ger konstiga blickar.

De lär den mobbade kortspelet och den mobbade vinner faktiskt en gång.

Den mobbade är inte längre den mobbade. Den mobbade är nu ”människan”.

Människan sitter sex år senare i sin nya fina bostad med sin fina pojkvän och sina fina kläder och sina fina betyg och fina självförtroende och fina vänner och har sin fina dator i knäet. Människan ska tillbaks till universitet om två dagar och få jobb i att bli en hjälte som hjälper andra. Mobbaren är trasig och ledsen någon annanstans.

Människan hör Kents ”på drift”.

Människan börjar gråta.

Människan går till badrummet och torkar tårarna och går tillbaks till datorn för att skriva.

Jag skrev inte detta för att jag tycker synd om mig själv. Jag skrev det för att så många inte vet. Jag skrev det för att detta är första gången på sex år som jag har kunnat tvinga fram orden. Jag skriver detta för att säga till folk att  GÖRA NÅGOT om de märker mobbning. Jag skriver för att TACKA de änglar i min högstadieklass, min RIKTIGA högstadieklass, de som var kaotiska men brydde sig. Utan er hade jag gått under. Ni är änglar.

Vi har väl inga hemligheter kvar
men det är så jävla fegt att ge sig av
Bohemerna, poeterna är svin
och On The Road den fånigaste skiten jag har läst
för Hjältar och Hjältinnor stannar kvar
med ryggen upp mot väggen
bara hud mot vassa eggen
och de rivs och slår och bits
för sina liv eller någon annans
de får ingen belöning
men de kräver ingenting
bara gör, biter ihop och håller käften

Älskling det vi mest av allt vill ha
är någonting som aldrig kan bli vårt
November är en mur av våt betong
där en löjlig dröm om flykt föds
för att krascha och sen dö
men Hjältar och Hjältinnor stannar kvar
De spottar hårt mot vinden
och de värmer våra händer
så vi inte tappar taget
om den kärlek vi har rätt till
De vågar tro och hoppas
På att någon därute ser oss
någon som hellre vill förlåta än fördöma oss
för något vi inte visste att vi gjort

Jaha, nu gör jag ett seriöst försök att bli av med min ”uppdateringsskräck” som har hängt runt halsen på mig i någon månad nu.

Jag och älskling har installerat oss fint i lägenheten och det känns äntligen som att komma hem när jag går innanför dörren. Annars har det inte hänt så mycket, eftersom jag inte har något jobb eller liknande ser de flesta dagarna likadana ut. Men i och med att jag kom in på programmet jag ville vet jag åtminstone att jag inte är dömd att vara ”hemmafru” i all oändlighet.
Den tjugosjunde Augusti är det alltså introduktionsmöte för de som kommit in på ”informatörsprogrammet med inriktning på freds- och utvecklingsarbete”. Vad hände med mina journalistdrömmar, undrar ni nu? Jodå, de finns väl där. Men grejen med att jag skulle bli journalist var ju att jag skulle försöka hjälpa världen genom att göra något jag kan – att skriva. Programmet jag kommit in på nu gör mig till just det, men ger mig en bredare utbildning och jag inriktar mig på hur biståndsorganisationer funkar, hur man kommunicerar i olika sammanhang och liknande. Det tar mig med andra ord direkt till det jag vill bli, inga omvägar. Under sitt tredje år kan man till och med samla in till sitt examensarbete utomlands, starta engelskakurs i Tibet eller dela ut nödransoner till ett land drabbat av torka i Afrika.

Faktiskt känns det verkligen som att jag har hittat rätt nu. På riktigt. Jackpot! Jag kan göra skillnad, åtminstone för någon, och det är något jag verkligen vill!

Hade förresten en svajande, osäker dag idag humörmässigt, fram till att jag såg att en jag följer på Twitter hade tipsat om denna sida. Den får mig att tro lite mer på omvärlden. Det behövs folk som dessa, och där är beviset på att de som blir hjälpta faktiskt blir glada. ^_^

1. Hur gammal är du om fem år? 25
2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Ludde och paketbudet ( O.o… faktikst. )
3. Hur lång är du? 164 cm.
4. Vilken är den senaste filmen du sett? Akira
5. Vem ringde du senast? Mamma, för att fråga om lov att få låna bil till imorgon.
6. Vem ringde dig senast? Posten, som kom med paketet.

7. Hur löd det senaste sms:et du fick? Miip!
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Om det inte är något viktigt slår sms det mesta. Särskilt som jag har gratis i en månad nu.
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? De gifte sig aldrig, så snarare separerade. När jag var bebis.
10. När såg du senast din mamma? Ett par veckor sedan.
11. Vilken ögonfärg har du? Klarblå.
12. När vaknade du i dag? Klockan nio.
13. Vilken är din favoritjulsång? ”Vår julskinka har rymt” är solklart bäst.
14. Vilken är din favoritplats? På ett flygplan, på väg bort från Sverige. Eller på en dansmatta på ett konvent.
15. Vilken plats föredrar du minst? Sjukhus.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? I ett hus med åtminstone ett barn, hund, fin bil och ett jobb som skrivande journalist eller arbetande inom en hjälporganisation – kanske på en kvinnojour.
17. Vad skrämde dig om natten som barn? Hemska, beniga varelser utan ögon som jag var övertygad om fanns. Eller spökena under täcket.
18. Vad fick dig verkligen att skratta senast? Ett alldeles hysteriskt missförstånd på msn.
19. Hur stor är din säng? 240 cm. Underbart!

20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar, finns stationär här hemma också, men den är egentligen luddes.
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Utan. Jag sover bredvid ett levande element.
22. Hur många kuddar har du i sängen? Två, men jag behöver egentligen bara en.
23. Hur många landskap har du bott i? Ett enda, Småland.
24. Vilka städer har du bott i? Värnamo, annars bara i en liten by utanför och ett i stort sett förortssamhälle.
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Inomhus: Strumpor. Utomhus: Barfota.
26. Är du social? Periodare. Ibland översocial, ibland en eremit.
27. Vilken är din favoritglass? Twister och Daim. Annars Ben&Jerry’s – Strawberry cheesecake.
28. Vilken är din favoritefterrätt? Kladdkaka med vaniljglass.
29. Tycker du om kinamat? Jag älskar allt asiatiskt!
30. Tycker du om kaffe? Är kräsen, men japp.
31. Vad dricker du till frukost? Juice eller té. Beror på vad för sorts frukost.
32. Sover du på någon särskild sida? På mage, så ingen sida direkt.
33. Kan du spela poker? Japp, men suger på det för det mesta.
34. Tycker du om att mysa/kela? Beroende.
35. Är du en beroendemänniska? Japp, helt hopplöst.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? En barndomskompis storebror.
37. Vill du ha barn? Någon gång ja, men inte än.
38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska, tyska, finska, lite japanska.
39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej, inte vad jag kan minnas.
40. Föredrar du havet eller en bassäng? Bassäng alla gånger, det finns inga djur (läs: maneter) där.
41. Vad spenderar du helst pengar på? Manga, smycken och tekniska prylar.
42. Äger du dyrbara smycken? Japp, några =)
43. Hur länge har du campat som längst i ett tält? Ett par veckor, tror jag.
44. Vad har du närmast dig just nu som är rött? En röd färgpenna.

Snodd från Åsa.

Sitter just nu på LAN med fem andra deltagare, ute i byn där jag växte upp. Jag har varit på det innan, men inte som spelare, utan bara någon som tittar på. Den här gången har jag dock en egen dator att spela med, och jag hade inte kunnat ana att det är SÅ kul! Att nörda runt på nätet, lyssna på musik, sjunga med Sani till låtarna, spela spel som jag förvisso suger på än så länge, och möjligheten att vara uppe hela natten och ha en massa folk att prata med – yay!

Det var även tal om att bada senare inatt, och så ska det grillas någon gång med. Kanske till frukost? Möjligt. Det är en sommarnatt som än är ung, jag går på socker, vi har knappt börjat spela och livet är underbart!

Jag har kommit fram till en sak:

Jag + teknik = sant en stor jäkla lögn!

xD Ärligt talat, det går inte.

Igår fick vi parabolen installerad av en hantverkare, som lyckades skräpa ner hela lägenheten. Genom att sätta upp den och dra några sladdar. Vad de kan, de där hantverkarna. De måste gå någon slags kurs i hur man stökar ner hos kunderna. Skills har de i alla fall i det.

Nåväl, innan han gick sade han till mig att det kunde ta upp till två timmar innan kortet installerade sig. Först när det var klart skulle vi få bild. Okej, tänkte jag, och började hitta på saker att göra för att få tiden att gå. Jag återvände hela tiden till vardagsrummet för att slänga ett öga på tvn:s skärm, som fortsatte vara svart.

När det hade gått två timmar började jag så smått titta på inställningarna, bytte kanal hit och dit, konstaterade att tectningen fungerade, text-tv också, men det fanns fortfarande ingen bild. Jag sökte efter lösningar på nätet, pillade med sladdar, startade och startade om. Till slut gav jag upp. När Ludde väl kom hem frustade jag irriterat att det inte fungerade och lämnade honom med skiten i vardagsrummet. Bara någon minut senare började det låta och när jag gick och tittade visade skärmen en fotbollsmatch.

Jag: o_o ?
Ludde: Det finns en mycket enkel förklaring.
Jag: ò_ó ?
Ludde: Kortet satt i upp och ner.

…jag ska verkligen inte försöka mig på teknik. ^^;