Nithela

Denna julen har nog varit en av de bästa i mitt liv hittills. Eller, först verkade allt gå åt skogen på grund av missat Kalle Anka och sen ankomst till mamma. Detta med att komma sent till mamma kunde jag acceptera, men Kalle är viktigt. Kalle har varit det enda konstanta under tidigare julaftnars runthoppande mellan släktgrenar, så man kan säga att Kalle ÄR min jul. Resultat: Jag ställde till med ett stort drama över det tills det löste sig. Spenderar man i princip hela dagen med sin sambos släkt tycker jag att man är berättigad ett enda krav, vilket även Ludde förstod när jag fått förklara min sida av saken.

Så!

Julafton

Vaknade, försäkrade mig om att snön låg kvar, tog en långdusch och gjorde annat sånt där tjejigt, och åt frukost i lugn och ro med ett korskord som sällskap medan Ludde snarkade vidare till tio. Slog in de sista paketen och stressade runt med smink och klappar i påsar och EN BAD HAIR DAY IDAG?!

Kom till Luddes syster, åt alldeles för mycket god mat i vanlig ordning, tog trots det en liten portion till i vanlig ordning, delade ut julklapparna, vilka var väldigt lyckade både för de som gav och de som fick iår. Själv erhöll jag ett par fingerlösa vantar, en kökshandduk med den klassiska texten ”din mamma jobbar inte här” (vilken i sann klichéanda visades upp för Ludde, som muttrade något ohörbart och började pilla på sina paket. Och nej, det är inte bara jag som diskar, men man kan inte stå över ett sådant guldtilfälle!) och lite annat smått och gott.

Med det sista pappret nertryckt i påsar var det dags för Kalle, och Ludde genomled programmet utan att klaga trots att han har vant sig av med det för länge sedan, och grimaserade inte ens när alla andra (läs: kvinnorna/tjejerna) skrålade med i falsett till ”ÅÅÅÅH EN SÅN NAAAAATT!”. Undertecknad var mätt, hade en glasflaska ljummen julmust i ena handen och en översöt skumtomte i andra, satt nertryckt i hörnet av soffan och klämdes hårt in i armstödet, ljudet i det gamla programmet skorrade något och volymen var aningen för hög. Jag var så lycklig! =D

Anwyay, efter detta var det dags att åka till Luddes brors halva av släkten och gå igenom ännu en julklappsöppning. Tråkigt? ABSOLUT INTE! De har den bästa tomten i världshistorien! Luddes bror är en rätt galen typ (eller ja, hela den släkten är mer eller mindre sjuk i huvudet på ett bra sätt) och tänk er detta: Tomtefar kommer uppför en trappa, stönar och stånkar, hälsar på barnen och stapplar fram till en stol framställd framför granen. Och så får han syn på skåpet med stereon i, piggnar till, hasar dig, pillar i någon sekund…

”Give it to me baby!

UH-HUH! UH-HUH!”

Tomten. Dansar. Till ”Pretty fly for a white guy”.

Visserligen såg jag samma show förra året, men det går liksom inte att förbereda sig på det. Breakdance, käppen mellan benen, vickande på rumpan, runtskuttandes så att kuddarna under rocken (och i byxorna. Fråga inte varför.) hotar att studsa iväg, skägget svänger och luvan glider på sniskan. Och så fort låten är slut blir han samma gamla gubbstrutt igen och linkar tillbaks till stolen medan alla, gammal som ung, försöker återhämta sig med skrattårar i ögonen.

Bästa tomten EVER!

I alla fall.

Kvällen hos mamma spenderades med att spela en modern utgåva av Monopol, som man har visakort i istället för pengar; jag var kassör och hann knappt se spelplanen för all action jag fick med dosan. Det var som att vara tillbaks på lunchrusningen på Dinners!

…*ryser*.

(Mamma är expert på Monopol och vann – igen -  trots att hennes sambo, Ludde och jag gaddade ihop oss mot henne)

Juldagen

Var ganska lugn, vaknade hos mamma och tog sedan emot ännu en gren av släkten som kommit ända från Halmstadtrakterna för att äta julmat, så när vi väl kom därifrån var vi ÅTERIGEN alldeles för mätta, och ganska duktigt trötta på köttbullar och potatisgratäng, så vi bjöd över ett par vänner på kvällen och fixade hemlagad kebab. Får säga att det blev lyckat, och filmvalet var något annorlunda.

Jag konstaterade, när eftertexterna rullade vid halv elva, att vi var fyra fullt friska tjugoåringar, som hade spenderat en fredagkväll med att andäktigt se på Lejonkungen.

….whaaat?

Det är otroligt hur fort humöret kan ändras på grund av vädret. Så fort snön befunnit sig på marken i över 24 timmar blev jag plötsligt mycket gladare och det kändes som om varenda dag var en bra dag. Varenda morgon har bestått av att: vakna, sträcka på sig, rulla ur den varma kokongen av täcken och lakan, stapplande överbrygga metern mellan sängen och fönstret, dra upp rullgardinen, konstatera att himlen är pärlgrå och sedan våga sig ett ögonkast mot marken. Och så världens flin på läpparna. SNÖ!

Allt blir så mycket ljusare och roligare när det ligger snö på marken. Det är ju så det ska vara i december, inte sant? Kallt och vitt på marken, granar med snötyngda grenar och stjärnklara, iskalla nätter.

Nu är det vinter på riktigt! Vågar inte ropa hej och det där, men är försiktigt optimistisk över tanken på en vit, kall jul. En bra känsla börjar infinna sig i magtrakten och julstämningen finns i bakgrunden. Julgranen är på plats, klapparna ligger inslagna under den, julstjärnor lyser i fönstret och finns i blomform på borden, dukar och bonader ligger överallt, ljusstakar och små kyrkor på alla ytor vi ser varje dag.

Idag ska jag baka lussekatter. Ska bjuda Philip, som kommer och hälsar på idag, på dem om de blir lyckade, vilket återstår att se. Vissa praktiska saker klarar jag bara inte av att göra, andra går förvånansvärt bra. För att ge exempel på det mindre framgångsrika: jag skulle byta en propp igår, för det är något i köket som blir alldeles för jobbigt så att det dör lite då och då, typ en gång om dagen. Vi börjar få slut på proppar… anyway, jag gick ner och kikade på proppskåpet, knackade på propparna för att se vilken av de små färgade brickorna som satt löst… meeen nej, inget löst här inte. Ändå var köket dött. Hm.

Jag fick byta alla proppar för att det skulle fungera, och det gick igen tre timmar senare. Blö. Tur att Ludde var hemma då.

…sååååå vi får se hur det går med lussekatterna, ja. x)

Japp, jag och Sani såg denna überhajpade film. Var inte så impad av reklamen som gick på tv, men tänkte att ”en film som någon arbetat på i fem år borde ju vara sevärd, och det är JAMES CAMERON vi snackar om här! Det han gör blir bra.”

Och sagt och gjort.

Jag försökte vara kritisk, men en kvart in i filmen blev tankarna till ett suddigt, halvformat brus i huvudet och jag bara KÄNDE. När Jake, huvudkaraktären som är rullstolsbunden på grund av en ryggskada, trädde in i sin Avatar och först gick, sedan joggade och till slut sprang så fort benen bar, tjugo minuter in i filmen, blev det tajt i halsen och ögonen sved. Det var så vackert, hela filmen spelade på känslor. Visst, effekterna var vackra och jag var impad trots att jag egentligen inte blir förvånad över något alls längre när det kommer till film. Varenda bildruta var späckad med vackra, vidsträckta landskap eller snåriga djungler med färgsprakande blommor och blad som vajade i vinden. Det lektes hejvilt med kameran och jag glömde snart bort att filmen var animerad. Det sparades inte på NÅGOT.

Avatar är inte den normala actionrullen eller science fictionäventyret. James Cameron har jobbat på sitt egna sätt och följt sin egna vision, utan att ta hänsyn till trender och normer inom film. Historien går i en takt som både är snabb och långsam, samtidigt som den får ta plats trots alla effekter. Jag vet inte riktigt hur Cameron lyckades göra en film som är så annorlunda, men bra blev det. Jag var en halv millimeter från tårarna hela den sista halvtimmen, och gick ut gapande från biosalongen.

Jag känner att detta inte blir särskilt bra sammanfattat, men jag var nästan blåst ur stolen av miljöerna, av känslosvallningarna, av de underbara stämningarna, av den fantastiska musiken. Det är en film jag varmt rekommenderar, särskilt till de som är det MINSTA intresserade av sci-fi.

Man känner sig så kvinnlig när man sitter i skräddarställning i hörnskinnsoffan, med en urkopplad trådlös mus bredvid sig och ett gammalt teckningsblock som musmatta, har stora nörd-lurarna och  frenetiskt spelar fightingspel med usb-gamepad på laptopen som står på vardagsrumsbordet. Och har pojkvännens t-shirt med tryck och nitbälte på sig.

Kvinnligt eller inte, det är nice. Bara glasögonen som saknas så att huvudvärken kanske kan sluta komma efter några minuter, annars är det ett mycket trevligt sätt att spendera en kväll på.

Man kanske skulle skaffa Assassin’s creed… Eller spela färdigt Portal, Devil May Cry, Half-Life, Diablo II eller Oblivion?

Eller PLUGGA?

Ääääääh.

Är ju ledig resten av veckan, det är chill!

Nu kan det vara så att folk har hört denna historia, bitvis eller helt, innan, men det är något jag vill dela med mig av ^_^. Jag har suttit på den här texten sedan jag kom hem från finlandsresan och tänkte äntligen slänga ut den på nätet. Varning för ett långt inlägg!

En oförglömlig visit i de finska tassemarkerna

Nu förstår jag varför jag är så galen – hela min släkt är det. De sa till Ludde när de skulle basta och springa ner till sjön utanför och nakenbada (jag fastställde att jag nog behövde gå i terapi om jag såg det hända, så vi åkte tillbaks till stugan innan dess) var att om han vägrade bada, skulle de alla bära honom nerför stentrapporna och ut på bryggan och kasta i honom, kläder eller inte.

Grejen är att ingen av dessa människor var under 67 år gammal.

Början på äventyret

Mamma vaknade till liv på riktigt så fort vi svängde ut på den första grusvägen på väg till mormors bror (han bor nära ryska gränsen), personen allt skulle äga rum hos. Det började direkt lysa i ögonen på henne.

”Här åkte jag mycket när jag var liten, mamma och pappa tog med oss syskon hit varenda sommar och pappa tog med mig och min bror Jukka i sin kombi och körde ut på vägarna. Han var rallyförare och vi satt i bagaget; vi skulle studsa riktigt högt så att det killade i magen när vi flög över backarna.” Och så körde vi mot en backe. ”Det här är en killa-i-magen-backe!” och hon körde fort! Under något tillfälle under resan valde jag att inte alls titta på hastighetsmätaren.

Jag vet nu varför hon kallar backarna så.

Tauno

Mammas morbror, Tauno, bor i sitt egenbyggda hus. De har en enorm trädgård med knotiga fruktträd, enorma grönsaksland, en jordkällare med matransoner för femtio personer, en gammal skör trähammock som skulle gå sönder om man petade på den men som är jättevacker (jag önskar att jag hade tagit kort på den!), ett eget fiskrökeri, ladugård för förvaring av diverse prylar, en snickarbod. Han är som en urskogsversion av Oppfinnar-Jocke som gör sina egna utemöbler av timmerstockar, och gör egna lösningar på allt. Det skulle kunna bli kärnvapenkrig utan att han påverkades nämnvärt.

Och han har också byggt en stuga, ca två kilometer från sitt eget hus. Den har gångstenar som är fint inbäddade i det finkorniga gruset, det är blommor överallt, ännu ett litet rökeri, en stuga till, som var den första han byggde men som inte dög efter ett tag, så de drog bort den 7 meter och vände den 90 grander med en traktor, rustade upp den till gäststuga och byggde en ny stuga. Mest för att han bara ville det. Han måste pyssla, helt enkelt. Tydligen är det en företeelse många gör därute i urskogarna. För att någorlunda citera ur Mikael Niemis bok ”Populärmusik från Vittula” (synd att ingen fått se honom spela i pjäserna vid älvstranden i Pajala, by the way. Han är bra!):

”De pysslar, snickrar, bygger ett hus, en bastu, ett förråd, ett förråd till, hundkoja, fäbod, vedbod, murar ett fiskrökeri, gör en gäststuga… och sedan gör de alltihop igen på ett nytt ställe för att de blir rastlösa.”

Tauno, jag, Ludde, min morbror och en hög till med urskogskarlar satt med varsin öl i handen (jag lånade internet lite snabbt på min morbrors dator för att få kontakt med omvärlden, i den mån det gick med den katastrofala täckningen hans mobila bredband hade) och tittade på Formel 1 på hans gamla skräp-tv i hans minililla vardagsrum, och vi skrek och svor hela högen när Kimi Räikkönen inte vann.

Mormors fest (anledningen till att vi var där till att börja med)

Festen var rolig och udda på sitt sätt. Allt var hemmagjort. Minimorötterna, salladsgrönsakerna, kryddorna, allt hade de odlat själva. Maten serverades av bastanta tanter som hade minutiös koll på allt som ställdes fram och plockades bort på enorma fat.

Dekorationerna i jaktstugan var rönnbärsgrenar som låg på borden, hängde på väggarna och fanns överallt. Dukarna till dussinet bord var av handvävt linne som tanterna själva gjort, köttet från djur de jagat, flått, styckat och tillrett. De hade lagat älgstek genom att bädda in den i bark (om jag hörde rätt, min finska är lite rostig) och gräva ner den i en grop i marken, tillsammans med heta stenar och kryddväxter, och så fick det ligga där i ett dygn tills det blev helt genomtillagat och så mört att det föll i bitar när man försökte spetsa det på gaffeln. Tauno hade stekt 500 köttbullar på en egengjuten panna över öppen eld. Det fanns hur mycket fisk som helst, och jag som inte ens äter särskilt mycket fisk tyckte att det såg underbart ut. Två sorters enorma tårtor ställdes ut, tillsammans med litervis av hjortron som serverades med handvispad vaniljgrädde. Under tiden vi åt satt en gammal man vid dörröppningen och spelade festmusik på dragspel. Han tog sig inte ens en sup och verkade ta sin uppgift på stort allvar.

Det var överdåd, på deras vis.

På festen deltog mormors syskon (9 stycken, minns inte hur många som lever idag), deras barn och barnbarn, några vänner och gamla klasskamrater till henne, och så hennes egna barn och barnbarn.

Efter alldeles för mycket ätande blev det dans. Morfar bjöd med vartenda fruntimmer. Det blev pardans och ringdans, sång, klappande i händer, diktuppläsning, snuskiga skämt… Det var så mycket på gång att mormor glömde öppna sina presenter och fick göra det dagen efter. Gubbarna var fint uppklädda i sina gamla kostymer, hatt och käpp, och deras ”kärringar” hade lockat håret och lackat naglarna, till mormors ära. Ingen betedde sig som sin ålder den kvällen.

Det serverades någon stark bål ur en docka som hade fästs på en ihålig trädbit, och dockan hade klänning på sig och skulle föreställa någon kändis från deras tid, och man tappade upp bålen från en kran under kjolen på dockan. Efter ett tag började gubbarna klaga på att bålen var svag så Tauno hämtade en halvliter hembränt till och hällde i. Jag behöver kanske inte säga att jag inte ens rörde den?

En bit historia

Du skulle också sett torpet mammas farmor hade. Det var som en miniversion av Taunos, och det tas fortfarande om hand av släkten. Ett rött, fint litet hus på en högt belägen kulle, så man såg markerna. Landskapet visade sig från sin bästa sida och tog andan ur mig när jag steg ur bilen. Stora slätter, välskötta, gyllene åkrar på böljande kullar, gröna granskogar och kristallblå himmel med små fluffiga moln åt vilket håll man än vände sig.

Mammas farfar hade byggt torpet åt  hennes farmor, sedan blev han tvungen att dra ut i Vinterkriget. Han hamnade i fångläger och så fort han kom hem lade han sig i sängen och gick inte upp på 14 år. Han rörde sig först när Jukka, hans första barnbarn, föddes.

Han hade fått psykiska problem efter kriget och tog även till flaskan, så hans kusin köpte bitvis upp all mark eftersom de blev tvungna att sälja den på grund av att han inte tog ett jobb. Den ägs fortfarande av Björkqvistar, så vitt jag förstått. När morfar blev sjuk i cancer tog mammas farfar sin moped och körde hemifrån, till Värnamo. Han hjälpte till i hushållet tills hans limpor cigaretter, som han köpt på färjan, tog slut, så en dag var han bara borta igen.

Jag har inte någon direkt koll på när han gick bort, men mammas farmor fortsatte att sköta om torpet och när hon väl hamnade på ålderdomshem hade ingen hjärta att sälja det. Hon brukade ge mig tusentals kronor i pengar och såg gråtmilt på mig när jag hälsade på. Jag träffade henne fem-sex gånger innan hon gick bort, 1999.

Mamma och mormor gick igenom hennes saker och insåg att pengarna hon hade sparat i hemlighet, till sin begravning, var borta. Hon hade många tusen gömda på hemmet och hade visat mamma och mormor var de fanns, men någon av skötarna hade tagit allt, förmodligen.

Det sista vi gjorde på resan var att se till familjegraven, som mamma, mormor, Jukka och Markku bekostade själva. De kämpade verkligen med att få ihop tillräckligt för att hon skulle få vara i samma grav som sin man, som hon aldrig gett upp trots att han hamnade i säng så länge.

Det är en stor, fin grav, med glasdekorationer och små statyer av guldduvor på. Och kyrkan är liten och av sten, vackert dekorerad, med tårpilar på kyrkogården. Där vilar många gamla släkter, bland annat de min barndomskompis Rebecka härstammar från (det slumpade sig så att vi blev vänner och grannar i Tånnö, sjuttio år efter att våra släkter var nära varandra i de svenskare delarna av Finland. Är inte livet lustigt?)

Jag försökte komma in i kyrkan, för släkten Björkqvist har visst en vapensköld därinne, men den var låst och det stod inget på någon skylt om någon kontakt med en person som kunde öppna, men en dag ska jag se den. Det kändes plötsligt väldigt viktigt, för nu har jag en släkthistoria och hör hemma i något slags sammanhang. Jag kan känna stolthet över vem jag är och vet att det finns fler som jag, eller hur man säger. Släkten Björkqvist består numera av över 2000 personer och fortsätter att frodas, och jag vill berätta om den för folk, men för att berätta vill jag veta allt. Så jag måste verkligen få se vapenskölden en gång.

Detta är en historia jag verkligen vill berätta i bokform, och jag har bestämt mig för att genomföra det. Den behöver föras vidare, för det är, i sin helhet, en bra historia, och en bra historia ska berättas och inte gå i graven med sina karaktärer. De förtjänar att erbjudas möjligheten att lämna avtryck i annat än så småningom övergivna hus i skogarna, och jag vill ge dem det.

Jag är en av de som har tagit vaccinationssprutan. Varför? Tja, så många tar det ”vanliga” influensavaccinet varje år, och den variant som för tillfället sprids ut i svenskarnas kroppar ska tydligen vara ännu mindre farlig än de andra, så varför inte? Det är något skumt i halsen på mig, så när jag blir ”host”förkyld hostar jag tills jag kiknar och kräks. Inte så nice för en emetofob. Nu sätter sig ju svinflunsan särskilt i luftvägarna så jag tar inga risker, dessutom kanske jag räddar livet på en person i en riskgrupp som inte kan ta sprutan, genom att sjukdomen inte får fäste i min kropp och jag inte råkar kontaktsmitta någon. Så, tja, det fanns egentligen inte mycket anledning för mig att inte ta sprutan.

På sjukhuset kom jag och Ludde till en början fel så vi fick irra runt lite, men till slut rundade vi ett hörn och såg en stor folkmassa i andra änden av en lång, trång korridor. Där stod en disk, ett bord och en lång kö ledde in i en öppen dörr. Vi kom närmare och hörde barnskriken från avdelningen innanför denna dörr, såg människor i kön utanför trampa nervöst med lappar i händerna. Föräldrar tog sina små i handen och blev inknuffade av sköterskor, förbi alla de som väntade i kön.

Jag och Ludde tog varsin lapp och skrev rätt saker på rätt rader, plockade fram ID och gick mot kön. En sköterska fick syn på oss och började dra in oss. En kvinnoröst sa mitt och Luddes namn och vi såg oss om. En engelskalärarinna från högstadiet viftade med sin lapp och sa ”vad kul att ni fortfarande är tillsammans!” och försökte lägga till något, men vi sköts innanför dörren och fick vända oss framåt för att se var vi gick. Korridoren var nästan tom, men ingen från kön släpptes in. De fick stå där med sina lappar och vänta snällt, jag har ingen aning om hur länge, men de hade inte rört sig alls när vi kom ut samma väg en halvtimme senare.

Själva vaccinationen var odramatisk, förutom Luddes spruträdsla kanske, men det var detta med kön som fick mig att reagera. Jag har inte sett särskilt många domedagsfilmer, men det kändes som om vi deltog i en. Alla i kön var äldre människor, ca 40 år och uppåt (alltså fel åldersgrupp eftersom det var vaccinering för 18-35) , och många av dem stirrade vilt omkring sig trots att de försökte småprata med de närmaste och verka avslappnade och trevliga. Män i fina kostymer stod och tittade på sina armbandsur.

Jag tänkte på hur det skulle vara att stå i den kön och inte bli insläppt och kände en kall ilning i bröstkorgen. Jag kämpade med dödsångest i ungefär ett år och kom över den i våras någon gång, men på något sätt blev jag påmind om människans dödlighet när jag såg kön, och att alla vill klara sig, må bra. Hur det då skulle kännas att faktiskt  vara riktigt rädd för svininfluensan och tvingas stå och vänta, kanske i flera timmar. Tänkte på hur det hade varit om det funnits ett vaccin mot vinterkräksjukan, som är min stora rädsla under vinterhalvåret.

Samtidigt skämdes jag lite över den där kalla ilningen, för en massvaccination är ingen stor sak i sig. Sverige är ett fantastiskt bra land, det finns ingen utbredd svält, torka eller krig, och just för att vi har det så bra i övrigt blir många omskakade över en ny influensa och en spruta som kanske ger två dagars feber. Andra länder skulle nog skratta åt oss om de såg människorna i kön.

Måste säga att det är mycket väsen för ingenting. Visst, vissa blir sjuka efter sprutan – jag var en av dem. Blev helt borta kvällen efter, men jag visste att det var en möjlighet och valde ändå att ta vaccinet. Jag skulle inte ens ha tänkt särskilt mycket på saken om det inte var för kön med alla rädda människor som inte fick komma in på avdelningen. Det är folks reaktioner på sånt här som är mer skrämmande än själva händelsen, för det är människor som drabbas och reagerar på saker. Att höra om ”influensaepidemin” på tv ger inte samma intryck som att prata med en riktigt sjuk person, men man kopplar bort att det faktiskt är medmänniskor som råkar ut för det man hör om i medierna. Och när jag såg min engelskalärarinna försvinna bakom mig i kön tyckte jag synd om henne..

Obehaget från den kön hängde med mig resten av kvällen.

Just nu känner jag mig som en hemsk, hemsk människa.

En gång varje månad kommer det där förbannade suget! Det börjar lite snällt med vanlig mat och kanske salta saker, sedan kommer det mer och mer,värre för varje timme:

Suget efter choklad!

Aldrig någonsin har denna sorts godis varit så god som under pms-perioden. Det kan vattnas i munnen på mig vid tanken och all tankeverksamhet går åt till att fundera på när och hur det blir dags för nästa sockerintag. Jag vet att det bara är hormonerna som bråkar, men det gör inte saken bättre just då!

Och humöret sedan. Jisses. Blir en total bitch och jag fattar inte att Ludde inte märker något, för jag känner mig som en riktig häxa under vissa av dagarna. Snäser och fnyser, blir trött, får kramper och mår illa för att sekunden efter vara hur glad och pigg som helst – och hungrig!

Blev sugen på choklad nyss, men försökte distrahera sockersuget med att poppa popcorn. Efter en näve började jag må illa och det smakade hemskt, trots att jag egentligen älskar popcorn. Det är bara choklad som gäller, men jag SKA inte köpa något! Never! Disciplin!

… Disciplin! >_<

Äh, fan, bakar muffins.

Här gick jag och trodde att dagen skulle bli bättre än vad veckan varit i övrigt, men tji fick jag. Detta hanns med att gå åt helvete sedan 07.00 imorse:

1. Tåget fick strömavbrott och blev försenat när det skulle ut ur Värnamo.
2. Folk försov sig och gjorde det därmed onödigt för mig att åka in med detta tidiga tåg.
3. Var så trött att jag mådde illa på morgonen på grund av sömnbrist i flera nätter.
4. Min dator trollade bort dokument som vi hade suttit med i flera timmar
5. Väskans axelrem gick sönder IGEN.
6. Alltså åkte min dator i golvet IGEN. Tack och lov gick den inte sönder.
7. Jag tappade mobilen 500 miljoner gånger.
8. Jag kommer inte hem från campus imorgon för att mina grupper måste plugga.
9. Jag behövde verkligen städa och sprang runt som en dåre med trasa i hand i en timme och nödstädade för vi ska ha fest här på fredagskvällen.
10. Jag har nästan inga rena kläder och vet inte vad jag ska ha på fredag och hinner inte göra något åt saken heller.
11. Jag är i princip pank och får snåla som i helvete.
12. Alltså måste jag vänta med Uppcon-biljetterna, som är mycket eftertraktade, till den 25:e.
13. Vinterdäcken till bilen var för slitna så vi blir 2000 kronor fattigare.
14. Jag har sträckt båda vaderna och kylan gör stelheten värre. Ett lite snett kliv får mig att falla ihop av smärta. No joke. Att stå på tå GÅR INTE.
15. Jag har sjukt ont i korsryggen och vet inte om det är kramper igen eller något som ”sitter fel”.
16. Pms. Nog sagt?
17. Insåg just nu att jag inte kommer att kunna slappna av på helgen för att jag har en stor inlämning på måndag.

Ja, jag gnäller, men just nu är jag bara… bleh.

Å andra sidan: DET SNÖAR! =D

Wow, jag existerar faktiskt i bloggvärlden. Coolt!

Har det hemskt tufft i skolan just nu, men det tar man ju sig förbi på något sätt. Blogglusten har i vilket fall som helst börjat dyka upp igen så jag gör väl ett försök att hålla liv i denna

Just nu består livet av att plugga, gå på föreläsning, träna, äta, sova, försöka träffa någon, plugga mer och så vidare, men jag har kommit på att det är så jag trivs som bäst. Med livet inrutat i ett schema som bara för den skull inte är likadant varje vecka. Deadlines och smått stressad hela tiden. Checklistor och punkter, organiserade scheman och nya kladdar i kalendern varje dag.

Dutt like ^_^