Apropå ”eliten”

Jag har haft – och har till en viss del kvar – en ovana.

Jag irriterar mig på bristande språkbruk på internet. I blogginlägg och i msn. Särskrivning och svengelska. Stressat framkastade halva ord, bokstäver huller om buller. ”Mm… hehe” och så vidare. Jag rynkar på näsan och tänker ”lär dig stava, pucko.” Jag vet att det inte finns någon anledning och att det bara stör mig i konversationen. Jag vet också att jag en gång har varit på ”hihi……. hehe…..”-nivån, men jag kan inte låta bli. Det verkar så dumt, så okultiverat. Och den omedelbara kopplingen mellan hjärna och tangentbord. Wow. Den ni. Hur många skulle fråga om man hade stora bröst om man såg dem ute på gatan? Nej, just det.

Av någon anledning lägger okända personer till min msn – jag vet inte varifrån de kommer. Eftersom jag anser mig vara en väldigt social person accepterar jag med tanken att jag bara behöver trycka på en knapp för att blockera dem och klicka ytterligare två gånger för att ta bort dem från min lista, så visst. De kan väl visa mig vad de har att komma med.

Oftast är det dock så att personen använder just ”mm” och ”aa” hela tiden, bara försöker flörta med mig och inte kan prata om något annat än vädret och att vi ska ”kolla på film”, som det visst heter nu för tiden, och så sitter jag där och trummar med fingrarna mot tangentbordet medan jag läser. Jag tänker ”HA HA HA” åt den stackars outbildade, rentav korkade jävel som sitter på andra sidan och tafatt försöker kommunicera med mig. Jag flinar och tänker till slut ”nåväl, alla kan inte vara lika vana som jag vid kommunikation via text. Jag får ha visst överseende”.

Detta är något jag inte är särskilt stolt över och har arbetat bort till en mycket stor del. Dessutom kan mina vänner ta det lugnt, jag känner er och då blir det en helt annan visa. Jag kräver inte versaler i början av meningar och svengelska är varmt välkommet. Det är enbart när jag säger hej till en främling på msn jag bedömer, dömer och placerar in i fack. Ända från början är det en spänning där från min sida. Personer som skriver ”hej söt cam?” och dylikt blir blockerade, i övrigt ger jag dem en chans. Är det en varm och rolig personlighet med bristande skrivspråk har jag omedelbart hög tolerans. Det är just kombinationen av ignorans/stöddighet och ”asså, å så vettu va” som gör att det kryper i armarna på mig av irritation. Jag kan inte låta bli att känna mig som högre i rang än de där människorna, i alla fall på internet, för det är på just internet jag har kontrollen över texten, och texten visar vem jag är.

Om personen jag pratar med uppfyller de första kriterierna är jag oftast mycket glad och öppen för samtal, gärna livliga diskussioner. Jag älskar kulturkrockar! Visar det sig då att skrivspråket är bra, att han (vi säger ”han” för enkelhetens skull) kan sätta punkt och gör sig förstådd får jag genast mer respekt för honom. Jag börjar prata om ämnen ”lite högre upp”, som att berömma intelligensen och utlova livlig debatt om så önskas. Får jag sedan ett lika väl avvägt (observera: inga långa krångliga ord som bara är till för att visa upp sig, utan normalt, helt okej vårdat språk överlag) svar tillbaks är det igång. Både diskussionen och den interna, tysta tävlingen om vem som är högre i rang, vem som är mest van vid att hantera svenska. Våra inlägg blir längre och längre och vi svävar iväg längre från det ämne vi började med, vi försöker båda visa vår intelligens på ett nästan hjärtligt käbblande sätt.

Ärligt talat brukar det vara jämnt och vi glömmer i stort sett bort vårt lilla språkrace, men nu senast, när jag ivrigt väntade på ett svar, fick jag tillbaks: ”Använd inte semikolon, det finns ingen anledning att göra det istället för vanliga kolon. Det är bara bloggare och krönikörer som tror att de är något som gör det.”

SMACK!

Den verbala örfilen satte sig omedelbart och jag kände hur kinderna hettade förödmjukat. Jag hade blivit satt på plats, nu var det dags för en ursäkt. Och en ursäkt skrev jag.  Jag hade förlorat. Jag insåg att jag varit för ivrig och visst, semikolon ser snyggt ut, men ”vinnaren” hade rätt. Jag fick retirera lite, slicka mina sår om ni så vill. Det tog flera inlägg innan jag kände mig värdig att prata med personen igen.

Fånigt? Javisst, absolut. Men sedan när slutade människan vara fånig och tävla med andra?

4 comments
  1. Jag är lite åt samma håll. Det är mest bristen på tecken, utöver vanliga bokstäver, som får mig att dö en liten bit inombords. Exempel: ”är det inte det nu då haha eller vad hittar ni på annars” som jag fick av en vuxen man igår (haha, det där lät creepy, men en jag känner alltså). Det SKULLE stå ”Är det inte det nu då? Haha! Eller? Vad hittar ni på annars?”. Jag blir verkligen lite handikappad när någon skriver utan punkt, frågetecken och så vidare och så vidare. Jag förstår ingenting! Verkar inte kunna pussla in sånt själv i rätt hastighet (för efter ett tag av korkat skruvande kommer jag ju fram till hur det ska vara).

    • nithela said:

      Ja, det är verkligen jobbigt att läsa sånt, så jag förstår dig helt! Dessutom känns det väldigt… typ… stressat? När folk skriver så.

  2. Sandra said:

    Ja det var inte speciellt roligt att höra det över huvudtaget. Det värsta är att det var ord ifrån min egna familj…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: