Arkiv

Monthly Archives: augusti 2009

Det är så många som mobbar Friends-reklamen. Men jag tycker att den är bra.

Hon är som vem som helst, en mobbad behöver inte vara överviktig. Den enda faktorn mobbade behöver ha gemensamt är osäkerheten.

En mobbad behöver inte ha för stora kläder och brunt hår och ett sött ansikte, hon kan lika gärna ha blont tunt hår som är lockat för att mamma tyckte att det var så fint nu till skolstarten, hon kanske bär en kofta för att dölja magen hon har. Men huvudsaken är att hon är osäker.

Det är då plågoandarna sniffar reda på henne och börjar ge de där pikarna, sedan orden som sitter som knytnävsslag i magen, och den mobbade förstår ingenting. Fattar inte varför mobbaren blir så arg hela tiden.

Varför det behöver göra så ont.

Varför den mobbade inte får prata med resten av klassen. Varför den mobbade inte säger något till mamma som blir orolig och ser sitt barn må dåligt och brytas ner.

Den mobbade börjar älska nätterna, för det är bara i drömmarna den mobbade lever, och natten betyder flera timmar till skolan.

Mobbaren blir aldrig nöjd, den mobbade är fet, ful, hemsk, ingen vill ha den mobbade.

Den mobbade slutar kamma håret och duscha. Den mobbade tappar lusten.

Till allt.

Den mobbade blir upptryckt på skolans toalett med mobbarens kropp alldeles för nära, mobbarens naglar river och gör ont.

Den mobbade slipper aldrig mobbaren. Mobbaren kan låtsas vara kompis med den mobbade och det hårda pågår bakom en stängd rumsdörr utan att mamma ser.

Den mobbade gråter inte för den mobbade vet inte hur man gör längre. Den mobbade har alltid ont i magen och börjar skriva med sin fina nya stiftpenna på skoltoans vägg, skriver dumheter. Den mobbade måste få ut något ut bröstkorgen. Något som gör ont.

Den mobbade äter inte så mycket för den mobbade är numera ful och fet.

Den mobbade råkar säga ”knäppskallar” till klassens pajasar.

Fel sak att göra, jättejättefel.

Hårda sparkar i rygg, bak, mage, ilska, så mycket ilska. Den mobbade kryper ihop till en boll och smyger in i klassrummet där favoritläraren inte har sett någonting.

Den mobbade stannar hemma från skolan. Den mobbade tittar på kökskniven men vågar inte.

Den mobbade slutar sexan och vill bara slippa mobbaren, men mobbaren vill följa med den mobbade på resa.

Den mobbade måste säga ja.

På tåget upp vill mobbaren leka, den mobbade måste säga ja igen. Mobbaren försöker strypa den mobbade, den mobbade tror att döden kommer nu.

Mobbaren försöker ta död på den mobbades marsvin.

En person frågar den mobbade ”vad är fel?”

Den mobbade vågar inget säga.

Personen frågar igen, bestämt, ”vad är fel?” när mobbaren inte ser eller hör.

Den mobbade tittar på personen i två sekunder och börjar skrika att det är allt, precis allt.

Personen skickar hem mobbaren, den mobbade gråter många nätter i personens famn och bara pratar och gråter, pratar och gråter och gråter ännu mera.

Den mobbade börjar i en ny skola efter sommaren och griper efter ett sista halmstrå.

Första dagen i nya klassen ställer sig den mobbade upp och säger vem den mobbade är, pratar om sig själv högt och klart och tydligt.

Klassen skrattar inte.

Klassen säger hej.

Den mobbade dunsar ner på sin stol och stirrar rakt fram i ren förskräckelse över sin egen djärvhet.

Den mobbade står i korridoren medan de andra i klassen spelar kort.

En ny person frågar om den mobbade inte ska vara med.

Den mobbade undrar faktiskt om personen inte är korkad, ser personen inte hur ful den mobbade är?

Den nya personen tittar på den mobbade som om hon var dum i huvudet, men inte på ett dåligt sätt. Nej, den nya personen ler.

”Varför skulle du inte få det? Sätt dig här.” säger den nya personen och drar ut en stol.

Den mobbade sätter sig och tittar försiktigt på sina klasskamrater. Ingen ger konstiga blickar.

De lär den mobbade kortspelet och den mobbade vinner faktiskt en gång.

Den mobbade är inte längre den mobbade. Den mobbade är nu ”människan”.

Människan sitter sex år senare i sin nya fina bostad med sin fina pojkvän och sina fina kläder och sina fina betyg och fina självförtroende och fina vänner och har sin fina dator i knäet. Människan ska tillbaks till universitet om två dagar och få jobb i att bli en hjälte som hjälper andra. Mobbaren är trasig och ledsen någon annanstans.

Människan hör Kents ”på drift”.

Människan börjar gråta.

Människan går till badrummet och torkar tårarna och går tillbaks till datorn för att skriva.

Jag skrev inte detta för att jag tycker synd om mig själv. Jag skrev det för att så många inte vet. Jag skrev det för att detta är första gången på sex år som jag har kunnat tvinga fram orden. Jag skriver detta för att säga till folk att  GÖRA NÅGOT om de märker mobbning. Jag skriver för att TACKA de änglar i min högstadieklass, min RIKTIGA högstadieklass, de som var kaotiska men brydde sig. Utan er hade jag gått under. Ni är änglar.

Vi har väl inga hemligheter kvar
men det är så jävla fegt att ge sig av
Bohemerna, poeterna är svin
och On The Road den fånigaste skiten jag har läst
för Hjältar och Hjältinnor stannar kvar
med ryggen upp mot väggen
bara hud mot vassa eggen
och de rivs och slår och bits
för sina liv eller någon annans
de får ingen belöning
men de kräver ingenting
bara gör, biter ihop och håller käften

Älskling det vi mest av allt vill ha
är någonting som aldrig kan bli vårt
November är en mur av våt betong
där en löjlig dröm om flykt föds
för att krascha och sen dö
men Hjältar och Hjältinnor stannar kvar
De spottar hårt mot vinden
och de värmer våra händer
så vi inte tappar taget
om den kärlek vi har rätt till
De vågar tro och hoppas
På att någon därute ser oss
någon som hellre vill förlåta än fördöma oss
för något vi inte visste att vi gjort

Annonser