Arkiv

Monthly Archives: december 2009

Denna julen har nog varit en av de bästa i mitt liv hittills. Eller, först verkade allt gå åt skogen på grund av missat Kalle Anka och sen ankomst till mamma. Detta med att komma sent till mamma kunde jag acceptera, men Kalle är viktigt. Kalle har varit det enda konstanta under tidigare julaftnars runthoppande mellan släktgrenar, så man kan säga att Kalle ÄR min jul. Resultat: Jag ställde till med ett stort drama över det tills det löste sig. Spenderar man i princip hela dagen med sin sambos släkt tycker jag att man är berättigad ett enda krav, vilket även Ludde förstod när jag fått förklara min sida av saken.

Så!

Julafton

Vaknade, försäkrade mig om att snön låg kvar, tog en långdusch och gjorde annat sånt där tjejigt, och åt frukost i lugn och ro med ett korskord som sällskap medan Ludde snarkade vidare till tio. Slog in de sista paketen och stressade runt med smink och klappar i påsar och EN BAD HAIR DAY IDAG?!

Kom till Luddes syster, åt alldeles för mycket god mat i vanlig ordning, tog trots det en liten portion till i vanlig ordning, delade ut julklapparna, vilka var väldigt lyckade både för de som gav och de som fick iår. Själv erhöll jag ett par fingerlösa vantar, en kökshandduk med den klassiska texten ”din mamma jobbar inte här” (vilken i sann klichéanda visades upp för Ludde, som muttrade något ohörbart och började pilla på sina paket. Och nej, det är inte bara jag som diskar, men man kan inte stå över ett sådant guldtilfälle!) och lite annat smått och gott.

Med det sista pappret nertryckt i påsar var det dags för Kalle, och Ludde genomled programmet utan att klaga trots att han har vant sig av med det för länge sedan, och grimaserade inte ens när alla andra (läs: kvinnorna/tjejerna) skrålade med i falsett till ”ÅÅÅÅH EN SÅN NAAAAATT!”. Undertecknad var mätt, hade en glasflaska ljummen julmust i ena handen och en översöt skumtomte i andra, satt nertryckt i hörnet av soffan och klämdes hårt in i armstödet, ljudet i det gamla programmet skorrade något och volymen var aningen för hög. Jag var så lycklig! =D

Anwyay, efter detta var det dags att åka till Luddes brors halva av släkten och gå igenom ännu en julklappsöppning. Tråkigt? ABSOLUT INTE! De har den bästa tomten i världshistorien! Luddes bror är en rätt galen typ (eller ja, hela den släkten är mer eller mindre sjuk i huvudet på ett bra sätt) och tänk er detta: Tomtefar kommer uppför en trappa, stönar och stånkar, hälsar på barnen och stapplar fram till en stol framställd framför granen. Och så får han syn på skåpet med stereon i, piggnar till, hasar dig, pillar i någon sekund…

”Give it to me baby!

UH-HUH! UH-HUH!”

Tomten. Dansar. Till ”Pretty fly for a white guy”.

Visserligen såg jag samma show förra året, men det går liksom inte att förbereda sig på det. Breakdance, käppen mellan benen, vickande på rumpan, runtskuttandes så att kuddarna under rocken (och i byxorna. Fråga inte varför.) hotar att studsa iväg, skägget svänger och luvan glider på sniskan. Och så fort låten är slut blir han samma gamla gubbstrutt igen och linkar tillbaks till stolen medan alla, gammal som ung, försöker återhämta sig med skrattårar i ögonen.

Bästa tomten EVER!

I alla fall.

Kvällen hos mamma spenderades med att spela en modern utgåva av Monopol, som man har visakort i istället för pengar; jag var kassör och hann knappt se spelplanen för all action jag fick med dosan. Det var som att vara tillbaks på lunchrusningen på Dinners!

…*ryser*.

(Mamma är expert på Monopol och vann – igen –  trots att hennes sambo, Ludde och jag gaddade ihop oss mot henne)

Juldagen

Var ganska lugn, vaknade hos mamma och tog sedan emot ännu en gren av släkten som kommit ända från Halmstadtrakterna för att äta julmat, så när vi väl kom därifrån var vi ÅTERIGEN alldeles för mätta, och ganska duktigt trötta på köttbullar och potatisgratäng, så vi bjöd över ett par vänner på kvällen och fixade hemlagad kebab. Får säga att det blev lyckat, och filmvalet var något annorlunda.

Jag konstaterade, när eftertexterna rullade vid halv elva, att vi var fyra fullt friska tjugoåringar, som hade spenderat en fredagkväll med att andäktigt se på Lejonkungen.

….whaaat?

Annonser

Det är otroligt hur fort humöret kan ändras på grund av vädret. Så fort snön befunnit sig på marken i över 24 timmar blev jag plötsligt mycket gladare och det kändes som om varenda dag var en bra dag. Varenda morgon har bestått av att: vakna, sträcka på sig, rulla ur den varma kokongen av täcken och lakan, stapplande överbrygga metern mellan sängen och fönstret, dra upp rullgardinen, konstatera att himlen är pärlgrå och sedan våga sig ett ögonkast mot marken. Och så världens flin på läpparna. SNÖ!

Allt blir så mycket ljusare och roligare när det ligger snö på marken. Det är ju så det ska vara i december, inte sant? Kallt och vitt på marken, granar med snötyngda grenar och stjärnklara, iskalla nätter.

Nu är det vinter på riktigt! Vågar inte ropa hej och det där, men är försiktigt optimistisk över tanken på en vit, kall jul. En bra känsla börjar infinna sig i magtrakten och julstämningen finns i bakgrunden. Julgranen är på plats, klapparna ligger inslagna under den, julstjärnor lyser i fönstret och finns i blomform på borden, dukar och bonader ligger överallt, ljusstakar och små kyrkor på alla ytor vi ser varje dag.

Idag ska jag baka lussekatter. Ska bjuda Philip, som kommer och hälsar på idag, på dem om de blir lyckade, vilket återstår att se. Vissa praktiska saker klarar jag bara inte av att göra, andra går förvånansvärt bra. För att ge exempel på det mindre framgångsrika: jag skulle byta en propp igår, för det är något i köket som blir alldeles för jobbigt så att det dör lite då och då, typ en gång om dagen. Vi börjar få slut på proppar… anyway, jag gick ner och kikade på proppskåpet, knackade på propparna för att se vilken av de små färgade brickorna som satt löst… meeen nej, inget löst här inte. Ändå var köket dött. Hm.

Jag fick byta alla proppar för att det skulle fungera, och det gick igen tre timmar senare. Blö. Tur att Ludde var hemma då.

…sååååå vi får se hur det går med lussekatterna, ja. x)

Japp, jag och Sani såg denna überhajpade film. Var inte så impad av reklamen som gick på tv, men tänkte att ”en film som någon arbetat på i fem år borde ju vara sevärd, och det är JAMES CAMERON vi snackar om här! Det han gör blir bra.”

Och sagt och gjort.

Jag försökte vara kritisk, men en kvart in i filmen blev tankarna till ett suddigt, halvformat brus i huvudet och jag bara KÄNDE. När Jake, huvudkaraktären som är rullstolsbunden på grund av en ryggskada, trädde in i sin Avatar och först gick, sedan joggade och till slut sprang så fort benen bar, tjugo minuter in i filmen, blev det tajt i halsen och ögonen sved. Det var så vackert, hela filmen spelade på känslor. Visst, effekterna var vackra och jag var impad trots att jag egentligen inte blir förvånad över något alls längre när det kommer till film. Varenda bildruta var späckad med vackra, vidsträckta landskap eller snåriga djungler med färgsprakande blommor och blad som vajade i vinden. Det lektes hejvilt med kameran och jag glömde snart bort att filmen var animerad. Det sparades inte på NÅGOT.

Avatar är inte den normala actionrullen eller science fictionäventyret. James Cameron har jobbat på sitt egna sätt och följt sin egna vision, utan att ta hänsyn till trender och normer inom film. Historien går i en takt som både är snabb och långsam, samtidigt som den får ta plats trots alla effekter. Jag vet inte riktigt hur Cameron lyckades göra en film som är så annorlunda, men bra blev det. Jag var en halv millimeter från tårarna hela den sista halvtimmen, och gick ut gapande från biosalongen.

Jag känner att detta inte blir särskilt bra sammanfattat, men jag var nästan blåst ur stolen av miljöerna, av känslosvallningarna, av de underbara stämningarna, av den fantastiska musiken. Det är en film jag varmt rekommenderar, särskilt till de som är det MINSTA intresserade av sci-fi.

Man känner sig så kvinnlig när man sitter i skräddarställning i hörnskinnsoffan, med en urkopplad trådlös mus bredvid sig och ett gammalt teckningsblock som musmatta, har stora nörd-lurarna och  frenetiskt spelar fightingspel med usb-gamepad på laptopen som står på vardagsrumsbordet. Och har pojkvännens t-shirt med tryck och nitbälte på sig.

Kvinnligt eller inte, det är nice. Bara glasögonen som saknas så att huvudvärken kanske kan sluta komma efter några minuter, annars är det ett mycket trevligt sätt att spendera en kväll på.

Man kanske skulle skaffa Assassin’s creed… Eller spela färdigt Portal, Devil May Cry, Half-Life, Diablo II eller Oblivion?

Eller PLUGGA? 😮

Ääääääh.

Är ju ledig resten av veckan, det är chill!