Arkiv

Monthly Archives: juni 2010

Jag har haft – och har till en viss del kvar – en ovana.

Jag irriterar mig på bristande språkbruk på internet. I blogginlägg och i msn. Särskrivning och svengelska. Stressat framkastade halva ord, bokstäver huller om buller. ”Mm… hehe” och så vidare. Jag rynkar på näsan och tänker ”lär dig stava, pucko.” Jag vet att det inte finns någon anledning och att det bara stör mig i konversationen. Jag vet också att jag en gång har varit på ”hihi……. hehe…..”-nivån, men jag kan inte låta bli. Det verkar så dumt, så okultiverat. Och den omedelbara kopplingen mellan hjärna och tangentbord. Wow. Den ni. Hur många skulle fråga om man hade stora bröst om man såg dem ute på gatan? Nej, just det.

Av någon anledning lägger okända personer till min msn – jag vet inte varifrån de kommer. Eftersom jag anser mig vara en väldigt social person accepterar jag med tanken att jag bara behöver trycka på en knapp för att blockera dem och klicka ytterligare två gånger för att ta bort dem från min lista, så visst. De kan väl visa mig vad de har att komma med.

Oftast är det dock så att personen använder just ”mm” och ”aa” hela tiden, bara försöker flörta med mig och inte kan prata om något annat än vädret och att vi ska ”kolla på film”, som det visst heter nu för tiden, och så sitter jag där och trummar med fingrarna mot tangentbordet medan jag läser. Jag tänker ”HA HA HA” åt den stackars outbildade, rentav korkade jävel som sitter på andra sidan och tafatt försöker kommunicera med mig. Jag flinar och tänker till slut ”nåväl, alla kan inte vara lika vana som jag vid kommunikation via text. Jag får ha visst överseende”.

Detta är något jag inte är särskilt stolt över och har arbetat bort till en mycket stor del. Dessutom kan mina vänner ta det lugnt, jag känner er och då blir det en helt annan visa. Jag kräver inte versaler i början av meningar och svengelska är varmt välkommet. Det är enbart när jag säger hej till en främling på msn jag bedömer, dömer och placerar in i fack. Ända från början är det en spänning där från min sida. Personer som skriver ”hej söt cam?” och dylikt blir blockerade, i övrigt ger jag dem en chans. Är det en varm och rolig personlighet med bristande skrivspråk har jag omedelbart hög tolerans. Det är just kombinationen av ignorans/stöddighet och ”asså, å så vettu va” som gör att det kryper i armarna på mig av irritation. Jag kan inte låta bli att känna mig som högre i rang än de där människorna, i alla fall på internet, för det är på just internet jag har kontrollen över texten, och texten visar vem jag är.

Om personen jag pratar med uppfyller de första kriterierna är jag oftast mycket glad och öppen för samtal, gärna livliga diskussioner. Jag älskar kulturkrockar! Visar det sig då att skrivspråket är bra, att han (vi säger ”han” för enkelhetens skull) kan sätta punkt och gör sig förstådd får jag genast mer respekt för honom. Jag börjar prata om ämnen ”lite högre upp”, som att berömma intelligensen och utlova livlig debatt om så önskas. Får jag sedan ett lika väl avvägt (observera: inga långa krångliga ord som bara är till för att visa upp sig, utan normalt, helt okej vårdat språk överlag) svar tillbaks är det igång. Både diskussionen och den interna, tysta tävlingen om vem som är högre i rang, vem som är mest van vid att hantera svenska. Våra inlägg blir längre och längre och vi svävar iväg längre från det ämne vi började med, vi försöker båda visa vår intelligens på ett nästan hjärtligt käbblande sätt.

Ärligt talat brukar det vara jämnt och vi glömmer i stort sett bort vårt lilla språkrace, men nu senast, när jag ivrigt väntade på ett svar, fick jag tillbaks: ”Använd inte semikolon, det finns ingen anledning att göra det istället för vanliga kolon. Det är bara bloggare och krönikörer som tror att de är något som gör det.”

SMACK!

Den verbala örfilen satte sig omedelbart och jag kände hur kinderna hettade förödmjukat. Jag hade blivit satt på plats, nu var det dags för en ursäkt. Och en ursäkt skrev jag.  Jag hade förlorat. Jag insåg att jag varit för ivrig och visst, semikolon ser snyggt ut, men ”vinnaren” hade rätt. Jag fick retirera lite, slicka mina sår om ni så vill. Det tog flera inlägg innan jag kände mig värdig att prata med personen igen.

Fånigt? Javisst, absolut. Men sedan när slutade människan vara fånig och tävla med andra?

Den svenska kulturen har förändrats något oerhört på relativt kort tid. Det ”gamla” kopplar vi till det typiska folkhemmet, där vi i rutan möts av en äldre man i glasögon som sitter vid ett bastant bord och har en kaffekopp framför sig. Där kanaler som börjar på P- solklart regerar i etern, där Antikrundan och andra program i SVT står för samtalsämnena runt fikabordet. En kultur där ”top down”-processen (allmänt vedertagna sanningar som används för att förstå verkligheten) gäller, har ersatts av…

YouTube. Mix Megapol och Wikipedia. Flickr och Tumblr. Aftonbladet och bloggar.  Det enorma informationsflöde vi får handskas med varje dag gör att vi själva får välja ut det vi vill höra – något jag har berört i tidigare inlägg. Vi pusslar plötsligt ihop vår egna verklighet enligt ”bottom up” (att samla information och bilda sig en egen uppfattning).

I och med denna helomvändning i kulturens själva art – särskilt för de yngre generationerna – kunde man tycka att snobberierna skulle försvinna. Det är inte längre en enda sak som ”gäller”, det är inte bara en viss elit som har tillgång till kulturen. Alla kan se allt, hela tiden. Alla kan få reda på allt. ”Det låter ju bra,” tänkte jag till en början. ”Ingen (med reservation för de som inte har en dator) lämnas utanför.”

Efter mycket funderingar har jag kommit fram till att så är inte alls fallet.

Nu är trycket helt plötsligt ÄNNU högre. Du ska följa med i bloggvärlden, du ska ha sett precis rätt saker på Youtube, du ska ha ett exceptionellt skrivspråk/intelligens/ordförråd/charm för att bli upptäckt av andra. Visst är det i och med Internet lättare att se och bli sedd, men har du någonsin tänkt på att alla har samma möjligheter? Hur du än gör försvinner du ändå i virrvarret av information. Det skapas två bloggar i sekunden, dygnet runt, varje dag på året.

Hur ska DU synas? Och hur ska du lyckas vara med på allt som händer?

Dessutom ska du som ”mottagare”  även hänga med i de tryckta medierna, i vad som händer på TV och så vidare. Är du inte helt med, är du inte fullständigt uppdaterad…

Ja, då är du ute. Läser du inte den och den bloggen eller inte vet var du hittar en viss sak är du en hopplös tönt som inte borde ha på internet att göra. Har du inte haft tillgång till en dator sedan du var två år gammal och inte vet hur man beter sig i internetforum, gör bildspel i PowerPoint och kanske just har upptäckt det användbara i ”;)”  och *L* kan du ofta räkna med att bli suckad åt av de vi kan kalla Eliten.

Eliten har koll på precis ALLT som är ”värt” att veta. De läser allt, de har spelat alla spel, de sitter uppe hela dagarna och nätterna framför sina datorer och samlar ihop material till sidor som Existenz.se. Det är de som dumförklarar dig som mindre erfaren som en nolla, en ”n00b” som inte vet någonting om hur världen fungerar. I vissa fall meddelar de även med sin nedlåtande, falska vänlighet i stil med ”holier than thou” att du lika gärna kan krypa tillbaks under din mossiga sten och gärna dra en maläten filt från 1923 över dig när du ändå är igång.

Kulturen har blivit både rörligare och roligare i och med de nya medierna. Men den har också blivit mycket hårdare och mer cynisk än förut. Borta är det lugna folkhemmet. Det vi vänder oss till på andra sidan rutan är inte längre de äldre männen med sina kaffekoppar på bordet – de har ersatts av finniga tonåringar med en halvt urdrucken tvålitersflaska Coca Cola bredvid tangentbordet. Den varma, stabila attityden har försvunnit till förmån för snäsiga kommentarer på internetforum. en hektisk, strid ström där du skoningslöst kastas ut och fördöms så fort du inte är med i hypen.

Jag säger inte att kulturen innan internet var en enbart bra sak – jag älskar rent ut sagt internet. Jag är själv en mycket van användare som vet hur man för sig. Men så fort jag inte är uppdaterad försvinner jag, och det går FORT.

Dagens internetkultur är som en störtloppsbacke – det går fort, det kittlar i magen, alla hejar på dig och du är kanske en kändis just i dina kretsar, men du måste hänga med i varenda liten förändring om du inte ska kastas ut.

Ja, jag får väl kalla det så i brist på bättre. Jag hade ju helst sett att jag haft ett jobb nu också, men så kul blev det inte.

Jaja, den här sommaren ska jag ta tag i mig själv! Förra hade jag inte heller något jobb och det slutade med att jag degade runt i mysbyxor hemma hela dagarna medan solen stekte på utanför. Jag blev helt seg, inte alls okej! Den här sommaren ska jag ta tillvara, jag ska:

  • Ligga i gräset och läsa de böcker jag inte kommit för mig att plöja igenom än
  • Göra färdigt extrarummet (det är underbart att kunna ha fönstret öppet medan lukten av tapetklister och målarfärg försvinner)
  • Sitta på stranden med fötterna i vattnet och äta en glass
  • Gå på långpromenader under ljusa, svala kvällar
  • Spela volleyboll/basket/göra andra roliga aktiviteter, som att:
  • Paddla kanot, grilla och paddla tillbaks igen
  • Ta fram golfbagen igen. Åtminstone en gång
  • Våga ha på mig mina korta jeansshorts ute bland folk
  • Åka till Liseberg