Arkiv

Monthly Archives: mars 2013

Jag var nog hund i mitt förra liv.

Om det vore mer socialt accepterat skulle jag spendera hela dagarna med att klia folk på ryggen, sitta i knäet på dem och slå armarna om dem när jag går förbi. Denna konstanta längtan efter mys och närhet känns nästintill livsviktig och har nog omkullkastat Maslows behovstrappa i detta psyke.

Kanske jag tar igen från all osäkerhet när jag kom ut som icke-hetero. Jag vågade knappt peta på en annan människa i rädsla för att de skulle tro att jag gjorde närmanden. Att jag inte trivdes med min egen kropp när jag vägde 15 kg mer än idag hjälpte inte heller. Det har visserligen gått några år sedan dess, men jag ser fortfarande till att lägga band på mig för att inte göra folk obekväma, eller anta att jag bara kan vara mig själv och att ingen tycker att det är konstigt om jag apropå ingenting draperar mig över deras axel en stund medan jag ser på vad de gör eller lyssnar på vad de pratar om. Även med folk jag känt i flera år – folk jag VET är öppna för fysiskt kontakt – är det såhär. Ett par lager av inseglet har lossats för några få personer, men det är inte så mycket som jag skulle vilja. Det är fruktansvärt frustrerande.

Jag blir nästan lite bitter när jag ser hur lätt andra har för det sociala samspelet i sådana situationer.

Ibland är livet allmänt jobbigt och störigt.

Vardagen tar upp massor av mental plats. Små saker får orimligt mycket betydelse och jag står till slut och velar mellan två olika sorters smaksatt creme fraiche på Willys Hemma för att jag fastnar i detaljerna, missar helheten.

Det är vid sådana perioder jag behöver ett uppvaknande som det jag fick häromdagen, på bussen på väg till jobbet klockan tio i sex en vanlig, sketen onsdagsmorgon. Himlen var helt fri från moln och fortfarande relativt mörk och jag dumstirrade ut genom fönstret och försökte vakna till, när bussen svängde och jag fick syn på månen. Den var orimligt stor och knivskarp i den kalla, klara luften. Jag studerade den så ingående som man kan på 384 000 kilometers avstånd. Det verkade som om det gick att se varje krater och repa på dess yta. Det var alldeles tydligt en sfärisk stenklump som reflekterade solljus och ingenting annat. Ingen mytisk man i månen kunde anas och den såg inte ett dugg magisk eller fantastisk ut, även om den var väldigt vacker på sitt sätt. Ändå påminde dess existens mig om så mycket.

Jag lever själv på en stenklump som råkar ha rätt metaller i sin kärna, rätt temperatur i manteln, precis lagom avstånd till solen och till Vintergatans centrum för att liv ska kunna uppstå och utvecklas utan att förintas i sin vagga, rätt densitet i atmosfären för att skydda planeten från solens strålning. Mänskligheten är fruktansvärt ung och det var inte länge sedan det enda liv som fanns var amöbor i oceanerna. Det jag själv hinner se är inte ens en enda bildruta i det epos som universums historia utgör.

Jag är faktiskt fruktansvärt betydelselös i det hela.

En annan hade nog genomgått en existentiell kris vid tanken, men jag känner bara trygghet av att vara en liten, liten del av något ofattbart stort. Att titta upp på natthimlen påminner mig om att mina problem inte är särskilt viktiga längre och jag känner återigen suget efter att bli exobiolog. Jävla fysik som skulle skrämma mig från den karriären. Det kommer alltid att finnas frågor jag (underbart och frustrerande nog) aldrig någonsin får besvarade, men det är ändå okej. Jag kan ju ta reda på så mycket jag kan medan jag hinner. Informatör är inte så dåligt det heller, faktiskt. För allt annat finns internet och Illustrerad Vetenskap som går att läsa i badet.

Undrar var mitt hobbyteleskop står för någonstans…

Då ska väl också jag försöka mig på det här med #blogg100 – alltså ett inlägg om dagen varje dag i 100 dagar. Detta mest för att komma igång med bloggandet igen och inte bara gå och tänka på saker jag vill säga medan jag jobbar och sedan spärras när jag väl sitter vid datorn.

Det är ju bara löjligt.

Dessutom känns det som att jag glömmer hur man skriver korrekt. Det blir knappt ens några inlägg på Twitter nuförtiden för att jag postar, korrigerar, postar om, ser fler fel, postar om, inser att jag glömt ett kommatecken någonstans och så fortsätter det ad infinitum.

Vilket är ännu löjligare.

Så nu jävlar ska jag komma igång. Det lär bli vitt skilda ämnen och mycket självreflektion, men jag bloggar mest för min egen skull. Det är trevligt att kunna gå tillbaka och se på hur jag tänkte när jag skrev något. Åsikter ändras i takt med att människor växer och upplever nya saker, så det ska bli intressant att se vad som händer bara under dessa 100 dagar!

Slut på löjligheterna. Nu ska jag blogga.