#blogg100 – 002. Jag är jävligt liten trots allt.

Ibland är livet allmänt jobbigt och störigt.

Vardagen tar upp massor av mental plats. Små saker får orimligt mycket betydelse och jag står till slut och velar mellan två olika sorters smaksatt creme fraiche på Willys Hemma för att jag fastnar i detaljerna, missar helheten.

Det är vid sådana perioder jag behöver ett uppvaknande som det jag fick häromdagen, på bussen på väg till jobbet klockan tio i sex en vanlig, sketen onsdagsmorgon. Himlen var helt fri från moln och fortfarande relativt mörk och jag dumstirrade ut genom fönstret och försökte vakna till, när bussen svängde och jag fick syn på månen. Den var orimligt stor och knivskarp i den kalla, klara luften. Jag studerade den så ingående som man kan på 384 000 kilometers avstånd. Det verkade som om det gick att se varje krater och repa på dess yta. Det var alldeles tydligt en sfärisk stenklump som reflekterade solljus och ingenting annat. Ingen mytisk man i månen kunde anas och den såg inte ett dugg magisk eller fantastisk ut, även om den var väldigt vacker på sitt sätt. Ändå påminde dess existens mig om så mycket.

Jag lever själv på en stenklump som råkar ha rätt metaller i sin kärna, rätt temperatur i manteln, precis lagom avstånd till solen och till Vintergatans centrum för att liv ska kunna uppstå och utvecklas utan att förintas i sin vagga, rätt densitet i atmosfären för att skydda planeten från solens strålning. Mänskligheten är fruktansvärt ung och det var inte länge sedan det enda liv som fanns var amöbor i oceanerna. Det jag själv hinner se är inte ens en enda bildruta i det epos som universums historia utgör.

Jag är faktiskt fruktansvärt betydelselös i det hela.

En annan hade nog genomgått en existentiell kris vid tanken, men jag känner bara trygghet av att vara en liten, liten del av något ofattbart stort. Att titta upp på natthimlen påminner mig om att mina problem inte är särskilt viktiga längre och jag känner återigen suget efter att bli exobiolog. Jävla fysik som skulle skrämma mig från den karriären. Det kommer alltid att finnas frågor jag (underbart och frustrerande nog) aldrig någonsin får besvarade, men det är ändå okej. Jag kan ju ta reda på så mycket jag kan medan jag hinner. Informatör är inte så dåligt det heller, faktiskt. För allt annat finns internet och Illustrerad Vetenskap som går att läsa i badet.

Undrar var mitt hobbyteleskop står för någonstans…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: