#Blogg100 – 003: Beröring

Jag var nog hund i mitt förra liv.

Om det vore mer socialt accepterat skulle jag spendera hela dagarna med att klia folk på ryggen, sitta i knäet på dem och slå armarna om dem när jag går förbi. Denna konstanta längtan efter mys och närhet känns nästintill livsviktig och har nog omkullkastat Maslows behovstrappa i detta psyke.

Kanske jag tar igen från all osäkerhet när jag kom ut som icke-hetero. Jag vågade knappt peta på en annan människa i rädsla för att de skulle tro att jag gjorde närmanden. Att jag inte trivdes med min egen kropp när jag vägde 15 kg mer än idag hjälpte inte heller. Det har visserligen gått några år sedan dess, men jag ser fortfarande till att lägga band på mig för att inte göra folk obekväma, eller anta att jag bara kan vara mig själv och att ingen tycker att det är konstigt om jag apropå ingenting draperar mig över deras axel en stund medan jag ser på vad de gör eller lyssnar på vad de pratar om. Även med folk jag känt i flera år – folk jag VET är öppna för fysiskt kontakt – är det såhär. Ett par lager av inseglet har lossats för några få personer, men det är inte så mycket som jag skulle vilja. Det är fruktansvärt frustrerande.

Jag blir nästan lite bitter när jag ser hur lätt andra har för det sociala samspelet i sådana situationer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: