Arkiv

vardag

Jag var nog hund i mitt förra liv.

Om det vore mer socialt accepterat skulle jag spendera hela dagarna med att klia folk på ryggen, sitta i knäet på dem och slå armarna om dem när jag går förbi. Denna konstanta längtan efter mys och närhet känns nästintill livsviktig och har nog omkullkastat Maslows behovstrappa i detta psyke.

Kanske jag tar igen från all osäkerhet när jag kom ut som icke-hetero. Jag vågade knappt peta på en annan människa i rädsla för att de skulle tro att jag gjorde närmanden. Att jag inte trivdes med min egen kropp när jag vägde 15 kg mer än idag hjälpte inte heller. Det har visserligen gått några år sedan dess, men jag ser fortfarande till att lägga band på mig för att inte göra folk obekväma, eller anta att jag bara kan vara mig själv och att ingen tycker att det är konstigt om jag apropå ingenting draperar mig över deras axel en stund medan jag ser på vad de gör eller lyssnar på vad de pratar om. Även med folk jag känt i flera år – folk jag VET är öppna för fysiskt kontakt – är det såhär. Ett par lager av inseglet har lossats för några få personer, men det är inte så mycket som jag skulle vilja. Det är fruktansvärt frustrerande.

Jag blir nästan lite bitter när jag ser hur lätt andra har för det sociala samspelet i sådana situationer.

Ibland är livet allmänt jobbigt och störigt.

Vardagen tar upp massor av mental plats. Små saker får orimligt mycket betydelse och jag står till slut och velar mellan två olika sorters smaksatt creme fraiche på Willys Hemma för att jag fastnar i detaljerna, missar helheten.

Det är vid sådana perioder jag behöver ett uppvaknande som det jag fick häromdagen, på bussen på väg till jobbet klockan tio i sex en vanlig, sketen onsdagsmorgon. Himlen var helt fri från moln och fortfarande relativt mörk och jag dumstirrade ut genom fönstret och försökte vakna till, när bussen svängde och jag fick syn på månen. Den var orimligt stor och knivskarp i den kalla, klara luften. Jag studerade den så ingående som man kan på 384 000 kilometers avstånd. Det verkade som om det gick att se varje krater och repa på dess yta. Det var alldeles tydligt en sfärisk stenklump som reflekterade solljus och ingenting annat. Ingen mytisk man i månen kunde anas och den såg inte ett dugg magisk eller fantastisk ut, även om den var väldigt vacker på sitt sätt. Ändå påminde dess existens mig om så mycket.

Jag lever själv på en stenklump som råkar ha rätt metaller i sin kärna, rätt temperatur i manteln, precis lagom avstånd till solen och till Vintergatans centrum för att liv ska kunna uppstå och utvecklas utan att förintas i sin vagga, rätt densitet i atmosfären för att skydda planeten från solens strålning. Mänskligheten är fruktansvärt ung och det var inte länge sedan det enda liv som fanns var amöbor i oceanerna. Det jag själv hinner se är inte ens en enda bildruta i det epos som universums historia utgör.

Jag är faktiskt fruktansvärt betydelselös i det hela.

En annan hade nog genomgått en existentiell kris vid tanken, men jag känner bara trygghet av att vara en liten, liten del av något ofattbart stort. Att titta upp på natthimlen påminner mig om att mina problem inte är särskilt viktiga längre och jag känner återigen suget efter att bli exobiolog. Jävla fysik som skulle skrämma mig från den karriären. Det kommer alltid att finnas frågor jag (underbart och frustrerande nog) aldrig någonsin får besvarade, men det är ändå okej. Jag kan ju ta reda på så mycket jag kan medan jag hinner. Informatör är inte så dåligt det heller, faktiskt. För allt annat finns internet och Illustrerad Vetenskap som går att läsa i badet.

Undrar var mitt hobbyteleskop står för någonstans…

Då ska väl också jag försöka mig på det här med #blogg100 – alltså ett inlägg om dagen varje dag i 100 dagar. Detta mest för att komma igång med bloggandet igen och inte bara gå och tänka på saker jag vill säga medan jag jobbar och sedan spärras när jag väl sitter vid datorn.

Det är ju bara löjligt.

Dessutom känns det som att jag glömmer hur man skriver korrekt. Det blir knappt ens några inlägg på Twitter nuförtiden för att jag postar, korrigerar, postar om, ser fler fel, postar om, inser att jag glömt ett kommatecken någonstans och så fortsätter det ad infinitum.

Vilket är ännu löjligare.

Så nu jävlar ska jag komma igång. Det lär bli vitt skilda ämnen och mycket självreflektion, men jag bloggar mest för min egen skull. Det är trevligt att kunna gå tillbaka och se på hur jag tänkte när jag skrev något. Åsikter ändras i takt med att människor växer och upplever nya saker, så det ska bli intressant att se vad som händer bara under dessa 100 dagar!

Slut på löjligheterna. Nu ska jag blogga.

Japp. Vikten har stannat och går varken upp eller ner. Det känns okej, trots att jag har ett BMI på typ… 27? Det är ju bullshit ändå. Jag mår toppen!

Jag äter när jag är hungrig, slutar äta när jag är mätt. Jag räknar EJ kalorier (undviker alla sådana mått som om de vore pesten) och fortsätter att röra på mig så ofta jag kan. Jag äter pizza när jag vill och kakor när jag vill. Jag har äntligen fått ett jobb nu efter skolan och ska köpa ett gymkort för de pengarna, men det är för att jag saknar mina muskler.

Jobbet innebär massor av rörelse och jag äter som en häst under veckorna för att det går åt massor av energi. Imorse tyckte jag att jag kände mig väldigt fräsch och pigg. Kollade vikten. Jaha, ett och ett halvt kilo ner? COOLT.

Inte på andra hållet. Inte kolla vågen först och sedan våga må bra, utan välmående utan att kolla vågen. Det är så det ska vara om det nu går neråt. Det är en bieffekt av att jag rör på mig och äter som jag ska. Inte dietar eller stressar.

Det känns jävligt bra, faktiskt. 

/Behövde bara säga det.

Jag erkänner.

Jag är ganska fåfäng.

Detta har inneburit ett ständigt provande av produkter till både hår och hud, som ständigt fifflas och tampas med på ena eller andra sättet. Jag har under en stor del av mitt vuxna liv hittills duschat och tvättat håret varje dag, tvättat bort smink med allsköns kemiska föreningar och slabbat på en massa dyra hudkrämer som funkar halvdant. Detta har resulterat i finnar lite varstans i ansiktet och särskilt i tinningarna, en fet panna, torrt så att det flagar mellan ögonbrynen, stora porer på kinderna och galna pormaskar på näsan. Hårets kvalité efter blonderingarna och all styling ska vi inte ens tala om.

Så jag har nu bestämt mig för att undvika allt vad silikon, alkoholer och svavelföreningar heter så mycket jag kan och köra på biologiskt nedbrytbara medel som inte fräter sönder mig och miljön, silikon- och ”fulprotein”fria hårtvättprodukter och längre tid mellan tvättarna. Jag ska också försöka undvika hårfönen och plattången, endast krama håret torrt med handduken och kamma igenom med en gles kam tills jag hittar en vettig av svinborst.

Mycket funderande och forskande senare har jag införskaffat mig ett helt nytt förråd med hud- och hårvård. Här är en jämförelse mellan vad jag köpte och vad jag använde innan:

BildBild

Jag ber om ursäkt för att bilderna inte ligger jämsides – jag har ingen aning om hur man fixar det i WPs nya bloggverktyg! D:

På övre bilden (allt utan silikoner, mineraler och annan skit):
Garner Fructis Bamboo Flexihold hårspray
Schwarzkopf got2b Rockin’ It Encore Fresh torrschampo
TRESemmé Naturals balsam
Olivolja
Schwarzkopf Osis+ Dust It pudervax
Ricinolja – Drar smuts ur porerna
Honung – Mjukgör och återfuktar hud och hår
Garants Såklart Schampo
Äppelcidervinäger – Rengör och stramar upp huden, blandas med vatten
Bikarbonat – Blandas med lite olja och blir en naturlig skrubb för ansiktet
(kom sedan på att jag har återfuktande 99,6 %-ig aloe vera-gel som jag använder efter skrubben, men den kom inte med här -.-)

På nedre bilden:
All möjlig skit… hudkräm, torrschampo, pudervax, volymmousse, silikonkräm (!), glansspray, texturspray, texturkräm, volymgivande värmeskydd, sprayvax, klistrigaste hårsprayen någonsin, uttorkande ansiktsvatten, blonderingsschampo.

Såatteh… låt experimentet börja!

Vi slänger in en före-bild när vi ändå håller på, eh (den är klickbar för större version och en gång till för en ÄNNU större version och mer nitisk granskning)? Lägg gärna märke till de envisa finnarna lite överallt -.-

Bild

Feminist- och utseendebatten är hyperintressant, men samtidigt infekterad. Det är lätt att trassla in sig i termer och minsta lilla antydan till att man tar ”någons parti” verkar vara fullkomlig hädelse för åtminstone någon jävel som har raggen rest.

Mina två cent angående saken har, till slut, kokat ner till rubriken till detta inlägg.

För så är det. Det finns faktiskt roligare saker än så, tro’t eller ej. Som att lyssna på sin favoritmusik. Eller skriva. Eller gå promenader. Eller se på sin favoritserie. Eller överhuvudtaget trivas med sin personlighet. Det är ju faktiskt jävligt viktigt. En fin insida syns utåt också och drar awesome människor till dig. Jag lovar, det är empiriskt bevisat, baserat på mina egna erfarenheter.

Vem som helst kan fuska sig snygg, men vem som helst kan inte vara du.

Våga vara ”ful”. Våga vara dig själv. Våga ta på och ta av smink och kläder efter vad DU känner (fast se till att inte åka fast för blottning på stan). Använd dem för att uttrycka dig själv hellre än att konstant försöka se knullbar ut. Det är du som i slutändan ska leva med dig själv, dygnet runt, i resten av ditt liv. Gör vad fan du vill så länge det inte skadar andra, trycker ner någon eller skadar dig själv.

Vi behöver faktiskt inte göra det mycket svårare än så. Eller hur?

Bild

Försök inte alltid vara så jävla tilltalande. Våga titta på dig själv ofixad, osminkad och utan ett behagligt plut på läpparna då och då. Du behöver inte älska det, men du behöver inte heller sky det. Det är visserligen roligt att veta att man ser bra ut då och då, men livet handlar om mer än att få bekräftelse.

Vill några bittra stackare övertolka det jag just sagt får de väl göra det, men då är det uppenbart de som har problem. Inte jag. ^__^

Det här året blir både fullt av glädje och sorg. UppCon ska lämna oss i juni. En fjärde och sista gång får jag i Uppsala gå bland sockerhöga, glada människor i konstiga kläder och frisyrer, med färgade linser i ögonen och sjok av dyra pinnkex i händerna.

Jag ska, kvällen innan, promenera till UKK med min fästman och titta på förberedelserna och folket som campar utanför staketet – vissa i tält, andra på madrasser under bar himmel. Jag ska på fredagen köa, full av förväntan och frustration över att det går för sakta. Peppa och sjunga ramsor och sånger under tiden. Lyssna på musiken från högtalarna på utescenen och känna adrenalinet fylla hjärtat när jag känner igen låtar från spel och anime och de omkring mig börjar sjunga med och jag andlöst – jag hör faktiskt hemma där! –  ansluter mig till dem.

Jag ska tillsammans med resten av publiken klappa i händerna och stampa i golvet i stora salen tills personalen får säga till oss att lugna ner oss. Jag ska vråla tills stämbanden blir ömma och när invigningen kör igång applådera så mycket att mönstret på fingrar och handflator nöts ned till en slät yta. Jag ska utan att skämmas gå med i långa congatåg och göra high-fives med glada människor i alla åldrar. Jag ska krama alla med ”free hugs”-skyltar och svära åt…

Förresten.

The Game. You lost it.

Jag ska också pärla plattor under lugna stunder. Äta alldeles för sockerstint fika i Orange Pop Café. Titta på de som spelar på konsolerna på markplan i UKK – och för en gångs skull faktiskt våga delta i ett spel. Jag ska banne mig ta den tiden, under detta sista UppCon.

Jag ska andrahandsskämmas av dåliga cosplaysketcher, skratta tills jag faller ur stolen av de bra, ta kort på cosplayarna på scenen. Mumla irriterat över att jag inte har en plats längst fram och kan ta de riktigt episka bilderna som kommer upp på Konventsbilders hemsida. Jag ska dansa till animeintron i nattdiscot. I merchandisetältet dregla över Super Mario-svampar, plushies, yaoi-dojinshi och tröjor som skulle övertrassera min budget. Äta hysteriskt mycket nudelwok. Träffa vänner. Ta kort på snygga människor i otroliga cosplays spridda över området. Hänga i solen ute på torget. Skratta åt de charmiga, handskrivna skyltar personalen alltid sätter upp någon gång på lördagen, fulla av kärleksfulla förmaningar för att deras små konventare ska överleva helgen (m.a.o. dricka, äta och sova som de ska).

Jag ska gapa över Norrländsk Cosplayfronts uppträdanden och förundras över att de varje år lyckas skruva upp Peppen (TM) ännu ett hack. Jag ska muttra över att konventarna verkar bli mindre och mindre för varje år som går. Jag ska åka en jäkla massa röd rulltrappa, upp och ner och upp igen. Jag ska gå på speed-dating bara för att jag inte har gjort det föregående år. Jag ska tigga kramar och kort av de som är utklädda till mina favoritkaraktärer. Jag ska hoppa och studsa på stället med löjligt tindrande ögon och ett leende som går från öra till öra varje gång jag får ett blygt ja.

Jag ska med tungt hjärta gå in i stora salen för avslutningsceremonin. När värdarna tar avsked av oss ska jag inte skämmas för att gråta. Jag ska tvekandes dröja mig kvar ute på torget och titta på alla underbara människor från hela landet som med väskorna kring fötterna och i halvcosplay kramar varandra och försöker dra ut på sina avsked så långt det går. Med en klump i halsen och animemusik på hög volym i bilen ska jag åka hem, med många nya oersättliga och oskattbara upplevelser och minnen i bagaget.

Jag ska återgå till vardagen och svenssonlivet.

Men jag ska aldrig glömma något av mina besök på UppCon.

Tack på förhand för den här tiden.

Bild

Vi ses där!