Om att vara ett fan.

Först och främst:

Försök aldrig få mig att sluta tycka om manga och anime.

Det går inte.

Jag upptäckte det när jag var 14, av en slump, när en pojkvän jag hade lämnade en tidning efter sig i mitt rum – Manga Mania. Eftersom jag är en sådan bok- och tidningsmal började jag bläddra lite i den, men fick inget direkt sammanhang av bilderna och texterna. Jag lade ifrån mig tidningen och tänkte inte mer på den på några dagar, men jag drogs till den som en nattfjäril dras till en utelampa på sommaren. Jag försökte återigen läsa lite i den men förstod ingenting, men efter en snabb titt på bakersta uppslaget gick det upp för mig att man läste från höger till vänster istället för tvärtom. Så jag gjorde ett nytt försök och kastade mig rakt in i serien Power!! (Eller Girl Got Game som den heter på engelska.)

Jag fastnade direkt för bildspråket, hur rutorna inte bara beskrev händelserna utan också ögonblicken, de där tysta där ingen säger något och inget egentligen händer rörelsemässigt. Det var som att se en serie ögonblicksbilder med text till, med en handling! Och denna handling sedan! Innan jag började läsa trodde jag att det var som andra serier, utan övergripande kontinuitet. Ack så fel jag hade. Det var alltid ett mål med serien och så mycket vändningar hit och dit att jag nästan blåstes av stolen (eller soffan var det egentligen men det låter roligare med stolen).

Nästa serie i tidningen var Tårarnas Luncheondagbok och var Power!!s raka motsats. Karaktärerna såg mera verklighetsbaserade ut – de enorma ögonen var borta och frisyrerna någorlunda normala. Jag chockerades över ämnena TL behandlade och mådde nästan lite dåligt, totalt oförberedd som jag var. Efter det kom Love Hina, som var på ännu en ände av skalan. Mjukporr hit och dit och trosflashar varannan ruta – men humorn var helt sanslös! Jag minns att jag höll på att skratta ihjäl mig efter det första kapitlet jag läste.

Jag var fast i mangans värld. Jag köpte nästa MM. Och nästa. Och nästa. Och gav mig in på Shonen Jump. som inriktade sig lite mer på action och inte så mycket relationer som MM. Jag läste igenom ett antal serier som Shaman King och Rurouni Kenshin och även Naruto (som jag tyckte var undermåligt tecknad och rynkade på näsan åt till en början, men vars handling obönhörligt hakade fast mig – jag kom rakt under medelninjaexamen, som är en av de bästa sektionerna i hela mangan hittills.)

Under tiden började jag också intressera mig för anime, alltså manga i rörligt format. Jag svalde allt jag såg på tv med hull och hår och fastnade alltså för Yu-Gi-Oh! vilket även en av mina vänner, Sani hade gjort, och vi fann varandra som nördpolare på ca två sekunder.

Föga anade vi vilken soppa vi skulle dra in oss själva i! 😀

Vi köpte spelkorten till YGO och blev riktigt okej på det, vi letade bilder på internet och visade varandra, började rita av karaktärerna och till slut hanmade vi på Fanfiction.net med korta, romantiska och mer eller mindre hemska historier som våra förvirrade, okunniga hjärnor hade vävt ihop under sömnlösa nätter. Det var himmelriket. Vi tipsade varandra om animes vi hade sett, mangor vi hade börjat läsa, och intresset växte i samma takt som vi vände blad i våra tidningar.

Vänskapskretsen utökades med ännu en, Chi, och vi började kalla oss Crazy Fangirls någonstans på vägen. Vi (läs: Sani och Chi) tryckte till och med upp medlemströjor till vår lilla liga! Vi var numera CF1, CF2 och CF3.

Våra mangagalenskaper växte exponentiellt och till slut var vi så inne i det hela att vi faktiskt till och med gick på vårat första konvent: UppCon09. Detta var för ett halvår sedan – alltså ca 5 år efter första upptäckten av manga för mig – och vi såg att det fanns folk som var som vi – och värre! Det var underbart! Nu har vi varit på konvent nummer två, och det blir säkert ett konvent nummer tre, sju, åtta och tio!

Jag har numera vuxit in i min roll som manganörd – faktiskt Japannörd överhuvudtaget. Jag lyssnar på Japansk rock, håller koll på vilka röstskådespelare som hör till vilken serie i stora drag, finner lika mycket nöje att läsa manga som jag har i att läsa romaner, jag kan en del japanska, tecknar mangafigurer, tja, helt okej i alla fall, är en etablerad fanfiction.netförfattare som har kommit ifrån de största synderna man kan skriva/göra, jag kan en uppsjö av smileys och internettuttryck (I can haz shuvel, y?). Jag har stenkoll på de stora fanfictionförfattarna därute och är en flitig gäst på olika communities på Livejournal och DeviantART. Ge mig en animes tre första avsnitt och jag kommer dagen efter med hundra fangjorda bilder och minst tio underbara historier de har gjort själva om karaktärerna, som jag har rotat fram från internets dammigaste hörn. Ge mig och Sani två timmar tillsammans med en dator eller några papper så har vi kommit upp med en historia som har åtminstone två sidogrenar vi har diskuterat fram.

Att vara en manganörd är att leva i ett rus av konstant kreativitet. Det ger en bekräftelse och stöd, något att skratta och gråta åt, det lär en nya seder och språk. Det är ett beroende utan att vara ett beroende. Det är något att drömma sig in i, något som gör att man klarar vardagen ibland – och det innefattar inget annat rus än det av adrenalin man får när man diskuterar det med andra eller sitter och tittar på ett avsnitt tillsammans med andra fans som man kan vara sig själv med.

Försök aldrig ta det ifrån mig.

Det är en del av mig.