Jag antar ju att ni som läser min blogg känner mig och inte blir förvånade över att jag då och då skriver om mänskliga rättigheter och hur viktigt det är att göra vad man kan för att försäkra sig om att folk inte dör när de inte behöver. Förmodligen är det skåpmat alltsammans, men det tål att sägas och sägas om igen.

Det här med att vara tyst och inte säga nej när något är fel är ju något man inte ska hålla på med, i vilket sammanhang det än gäller. Om regeringen kommer med ett lagförslag vi inte tycker är okej säger vi till. Om vår partner håller på med något som är helt uppåt väggarna tar vi ett sansat snack med denne. Om vi ser att saker och ting går åt helvete rycker vi inte på axlarna och vänder bort blicken.

Eller hur?

Nu är det såhär att ACTA inte enbart har fifflat med immaterialrätten gällande media, utan nu även har gett sig in i  läkermedelsbranschen och vill stoppa produktionen av lokalt framställda, billigare generiska mediciner vars patent gått ut. Mediciner mot leukemi, TBC, HIV. Ni vet, sådant där som dödar folk. Mammor, pappor, barn, ungdomar, människor med drömmar. Sådana som du och jag. Det enda som skiljer oss åt är det geografiska avståndet och några mikroskopiska skillnader i genetiken som ger oss olika hudfärg.

Läkare Utan Gränser har nu officiellt gått ut med ett uttalande om detta påfund och manar till en otyst minut klockan tolv den tolfte april. Om man kan bör man ta sig till Sergels Torg och skrika ut sina protester i deras mikrofoner så att byggnaderna skakar, Facebookanvändare och Twittrare ska capslocka ”SKRIK FÖR ALLAS RÄTT TILL MEDICIN, STOPPA HOTEN MOT GENERISKA LÄKEMEDEL! WWW.LAKAREUTANGRANSER.SE/OTYSTMINUT” (på twitter ska taggarna #STOPnovartis #OTYSTminut bifogas).

Det vi gör kanske är en piss i havet, men det är så mycket bättre att visa att vi inte håller med om vad som håller på att hända än att sitta på våra nävar och titta åt andra hållet. Silence is consent.

Facebookeventet att dela och bjuda in vänner till: https://www.facebook.com/events/194352547341725/

Länk till websidan: http://www.lakareutangranser.se/otystminut

Nu:

GO, GO, GO!

Ja, några av er vet säkert att jag drömmer ganska ofta. Sådant som jag minns, då. Och att jag då drömmer i fullfärg, HD-upplösning och med så mycket detaljer att regissör och producent till verken jag minns borde få de priser som sig bör vid absoluta bravader.

Nu var det ett tag sedan jag drömde något jag mindes mycket av, men inatt kom det tillbaka till mig, med full kraft dessutom.

Varsågod!

Jag stod och stirrade på kalabaliken, bestämde mig för att jag inte tänkte vara med om detta längre och vände på klacken. Jag sprang, sprang ut från en parkering i ett halvt snötäckt, fuktigt och grått landskap som såg suspekt småländskt ut, även om jag visste att jag inte var i Sverige. Jag höll mig borta från vägarna, simmade över gölar och floder, smög förbi hus obemärkt och, när det inte gick att göra annat, sprintade över farleder och fält i hopp om att tillryggalägga tillräckligt mycket avstånd mellan mig och min(a?) förföljare för att de skulle tappa bort mig. Inte för att jag hyste särskilt stort hopp inför den tanken, men jag tänkte inte vända om och gå tillbaka, bara för att bli välkomnad med bestraffningar och mer spion/lönnmördararbete under tvång och hot om en mycket plågsam död.

När andan gick ur mig, mina futtiga pengar och matransoner var slut, fötterna värkte och jag väsande fick stanna och finna på råd, befann jag mig på en nästan fullsatt parkering i Ukraina. Hur jag kan veta att det var Ukraina vet jag inte, men det var det.  Framför mig var en nästan rund, stor byggnad, med dörrar i alla väderstreck. Allt var grått, inklusive himlen och det halvt vissna gräset på grönområdena. Bakom byggnaden fanns en liten hamn med två-tre roddbåtar och ett par enkla bryggor gjorda av höga, flytande kubiska ställningar med trädäck på, ihopkopplade av gångplankor.

Jag gick mot byggnaden och sällade mig till folket som var på väg in genom dörren närmast mot mig. Där, av alla platser, stötte jag på min kurskamrat. Denna kurskamrat är en kvinna som alltid vet på råd och alltid ställer upp, vad som än händer. Så var det också denna gång.

”Men oj, kom med här så ska vi se om vi inte kan gömma dig”, sade hon efter en kort förklaring från min sida. Jag slank in bakom henne och gick uppför trappor som gick i spiraler på insidan av fasaden. Byggnaden verkade vara ägnad till professionell tennis och människorna som kommit dit var intresserade av ett par matcher som skulle gå den dagen. Jag slank, efter min kurskamrat, förbi en anslagstavla med resultatlistor, vilka folk stod och trängdes framför för att se hur det hade gått för deras favoriter.

Jag fick en gnagande känsla i bröstkorgen och visste att jag borde ta mig därifrån, att jag inte kunde sluta fly. Så ändrades stämningen i folkmassan plötsligt, min kurskamrat försvann spårlöst, och jag visste att det var för sent. Den eller de utsända efter mig hade anlänt. Ett par skumma typer bredvid mig, vilka inte verkade vara särskilt vänligt inställda, pratade om hur de skulle kunna ta sig därifrån snabbast nog utan att få en dolk i ryggen.

Fast besluten om att inte ge upp slängde jag mig uppför en trappa, ut genom ett öppet fönster, ner på en trappa på utsidan av byggnaden, sprang runt för att komma till den lilla hamnen… och såg de sista roddbåtarna röra sig bort från land.

Jag sprang ändå ut i hamnen, eftersom jag inte gärna kunde ta mig tillbaka. Där var ju mina förföljare, som hade lyckats spåra mig genom halva Europas skogar, så varför skulle de tappa bort mig i en folkmassa?

Jag kände nålsticken av något annalkande och olycksbådande i nacken, tog ett snabbt beslut och klättrade ner på den lägsta bjälken på den bortersta delen av bryggan, allt medan roddbåtarna försvann i det gråa diset. Knappt hade jag fått ordning på min andning igen förrän jag hörde, och kände vibrationerna av, stegen från mjuka läderstövlar mot bryggan. De rörde sig från land, tvärs över stället där jag gömde mig, tvekade, gjorde en liten cirkel och förflyttade sig långsamt tillbaka imot land. Jag vågade inte slappna av, utan försökte pejla personens position genom att snegla snett uppåt. En huvklädd man (väldigt lik en viss medelålders lönnmördare från en viss känd spelserie) ställde sig på kanten min sektion på plattformen steget inåt, precis vid mellanrummet, och spejade ut över vattnet. Jag höll andan och bad en tyst bön om att han inte skulle se mig, men som om han hade hört mig gled blicken genast ner på min bjälke, och efter en halv sekunds förvåning dök ett triumferande leende upp i hans ansikte.

”Det där var ingen särskilt klyftig plats att gömma sig på”, konstaterade han torrt. Jag kunde bara hålla med och hängde med huvudet. Han undrade om jag hade planerat att pröva lyckan ännu mer och tänkte slåss, men jag visste att det inte tjänade något till. Jag gick med på att följa med och ta emot vad ödet alldeles tydligt inte tänkt låta mig slippa undan, hur långt jag än försökte springa.

På vägen tillbaka, marscherandes tio meter framför min tillfångatagare samma väg som jag kom, funderade jag febrilt på vad nästa steg skulle bli. Jag ville varken bli torterad eller dödad för mina snedsteg, men spelade jag mina kort rätt kunde jag kanske, kanske komma undan med enbart en reprimand.

[scenbyte till insidan av ett stort slott, med en förgylld reception på nedre plan]

Jag stormade in genom dörrarna som om jag ägde stället, såg mig omkring på alla fina damer i fina klänningar i äkta renässans-snitt, fick syn på en medelålders brunett i en hemsk, cerise skapelse och gick bestämt fram till henne för att fråga var hennes make befann sig.

”Min man?” frågade hon undrande. ”Han är väl någonstans och leker med sina vapen-” hon stannade upp och tappade tråden helt när en sidodörr på andra sidan receptionen slogs upp. ”Men här kommer en till robust karl som får saker gjorda!”

Det här med robust karl visste jag inte om jag kunde hålla med om – burdust marscherande mot mig och damen i fråga kom en yngling på några år över tjugo, klädd i sommarhimmelsblått siden med vita detaljer, vita byxor och svarta läderstövlar som gick upp på låren. Han kastade föraktfullt med en lång, blond hårman och stirrade på mig med näsborrar vidgade av vrede.

”DU! Hur understår du dig att visa dig här igen efter din desertering?” fnös han så att den fina parfymen han överkonsumerade överväldigade halva rummet. ”Du borde hängas för vad du gjort!”

På något vis lyckades jag övertala honom om att jag kunde vara till nytta ändå – jag minns ord som ”dubbelagent” och ”många användningsområden” – och det slutade med att hans ilska blidkades något. Hans blick naglade fast mina fotsulor vid mattan som om någon spikat dit dem, och vände sedan på sin välpolerade klack och viftade med sig mig med en nonchalant gest, eftersom vårat samtalsämne inte alls var lämpat för offenliga områden.

[scenbyte till ett dunkelt rum som mest såg ut som en munks rum, med en enkel träbrits, ett skrivbord med gåsfjäderpenna i ett bläckhorn, ett par tunnor matvaror i ett hörn och en vinande snöstorm utanför det enkelglasade fönstret]

Jag försökte att inte skruva på mig där jag satt inklämd i ett hörn, med den blonde yngligen på en tunna mittemot mig och en annan människa, som jag hatade innerligt utan att minnas vad han gjort mer specifikt, sittandes precis på min vänstra sida. Han bar rött och guldbrokad i massupplaga. Mest av allt såg han ut som en julgran.

”Så, desertören kom tillbaka,” spann han och lade armen om mina axlar. ”Jag har hört att du tänker sona detta brott, och det ordentligt. Du och jag ska hitta på mycket hyss ihop, det kan du vara säker på.”

Jag borde ha känt mig hotad av denna människa, som jag hatade så innerligt, men jag var enbart full av tillförsikt. Jag hade ändå knappt ens tagit i tanken på att jag faktiskt skulle klara mig med tång. Att fresta lyckan ytterligare utgjorde inget minus i den totala, värsta tänkbara summan ändå.

”Sanningen att säga har jag ingenting till övers för ormar som dig.” Sade jag som om jag pratade om vädret. ”Ge mig minsta anledning och jag skär halsen av sig från öra till öra.”

”Så det säger du?” frågade han och höll med en ansträngning kvar armen kring mina axlar. ”Det får vi allt se när den dagen kommer.”

Yngligen framför mig satt framåtböjd med armbågarna lutade på knäna och händerna ihopslagna framför ansiktet, som om han tänkte.

En tupp gol utanför fönstret…

Och det var då jag vaknade av att tuppen utanför hotellrummet jag sov i gol i verkligheten.

Jag svor ganska högt över den tuppen just då.

Jag har gått omkring med en känsla av att jag borde springa min väg hela dagen idag. Jag kan inte skaka av mig drömmen.

Jag misstänker kronisk magsjuka här i Kambodja. Ett par dagar efter vår ankomst i Pnom Penh började den visa lätt missnöje inför maten, vattnet och klimatet och jag anade att den inte skulle vara lättflörtad. Efter slarv med vattenbalansen råkade jag förmodligen ut för uttorkning i kombination med kambodjansk glass och låg däckad i magsjuka, frossa, hög feber och täta visiter i delirium under ett mardrömsdygn. Nu har den rättat till sig något, men det känns som om det har lagt sig på en viss nivå och tänker stanna där tills jag åker hem. Det är egentligen inget riktigt problem, bara jag vet var närmsta toalett ligger då och då. Jag har fortfarande energi att göra saker med och det finns värre saker att råka ut för än lite turistmage.

Och ytligheterna? Jo, jag, liksom resten av min lilla grupp av baranger, har shoppat idag. Jag kom undan marknaderna och shoppingcentren med en axelremsväska, en fantastiskt vacker blå sjal med svart mönster på, en tunika, ett par hemliga prylar till (presenter, so no spoiler) och en armbandsklocka. Denna skapelse består av ett mörkt läderarmband och metallen runtom och på baksidan är silverfärgad, den stora urtavlan likaså. Det som gör den speciell är att hela denna urtavla består av hål och gravyrer så att man ser klockans guldfärgade små kuggar och allsköns pryttlar som gör att den fungerar, samt att visarna är laserblå. I shall love him and name him and hug him and he shall be mine!

Vi är väldigt duktiga med pengar här, lever mestadels på grönsaker och ris, har våra madrasser att sova på, fläktar som får jobba hårt när vi är hemma, samt köksattiraljer som mestadels är skänkta från välvilliga kambodjaner, så någon gång får man faktiskt vara lite materialistisk. Right? Right.

Jag har börjat känna ett sug efter att blogga igen – efter många om och men. Det tog ju bara ett år och några månader att komma ifrån min writer’s block.

Jag har inte mycket annat att skylla på än att jag tappat inspirationen för skrivandet helt när jag varit tvungen att spotta ur mig akademiska texter på löpande band det senaste året. Då är det inte direkt skrivande jag vill hålla på med på min lediga tid. Så en snabb recap kan vara på sin plats. Det senaste året har jag:

– Gått ner 14 kg
– Gått på fler konvent – och jobbat på ett av dem
– Påbörjat och avslutat mitt andra år på Freds- och utvecklingsprogrammet
– Påbörjat tredje året på detsamma
– Jobbat en massa för Sodexo
– Gjort i ordning extrarummet hemma
– Fått ett mycket välfungerande förhållande
– Förlovat mig
– Satt igång planer på att flytta till Jönköping
– Gått med i Ichiban, en Växjöbaserad förening för japansk populärkultur. Var med under målningen av den nya lokalen!
– Gått på LCHF och har planer på att gå tillbaka till det eftersom min mage mådde helt fantastiskt
– Blivit träningsnarkoman
– Nästan gjort mig av med kräkrädslan!
– Blivit mer spelnörd än någonsin (gravt beroende av Assassin’s Creed)
– Tillsammans med (och tack vare hans affärssinne) min fantastiska fästman införskaffat en Volvo C30 från 2010 (yay!) och en motorcykel (YAY!)
– Började Skyperollspela med vänner
– Åkt till Indien och Kambodja, där jag just nu befinner mig.
– Började gå till en psykolog för att rätta till ätstörningen som har hängt med mig alldeles för länge
– Har utvecklats gällande fotograferande (exempel på nuvarande förmåga här och här)
Kommit med i lokaltidningen på grund av LCHF-dietandet och viktnedgångsbloggandet här 

Det var nog inte ens nästan allt, men vi får se vad som dyker upp här i framtiden. Räkna med en hel del tyckanden om fredsrelaterade frågor, jämställdhet och nörderi. För som bloggen säger – nörden lever fortfarande!

Jag lindar inte in det här i socker. Och ja, jag skriver det i bloggen för jag skriver det bara en gång.

Just nu mår jag väldigt, väldigt dåligt. Jag repar mig fortfarande från ett smärtsamt uppbrott och försöker få rätsida och normalläge på allt igen. Jag har räddat en annan människa – någon jag älskar fruktansvärt mycket –  från att göra något mycket, mycket dumt. Jag har fått chockerande, negativa besked från läkare angående någon annan jag älskar. Jag sover knappt på nätterna. Jag har mycket i skolan.

Jag kommer inte att vara online på MSN eller liknande. Jag orkar inte med tentastressen – som jag mejlat läraren om och förklarat läget inför – från andra. Faktum är att jag inte orkar något alls just nu. Det har varit alldeles för mycket negativt, eller… omtumlande saker överhuvudtaget och livet stannar visserligen inte, men nu måste jag, själv, stanna upp och andas.

Det är hårt att erkänna öppet eftersom det more often than not faktiskt är ombytta roller. Men jag skulle verkligen behöva mina vänners hundraprocentiga stöd nu. Jag behöver er. Jag sprattlar vilt på ytan och behöver lite flytkraft för det tar verkligen på en reserv jag inte har att vara orubblig och absorbera all skit just precis nu. Men bara om ni har kraft att dela med er av. Fler ska inte behöva sprattla vilt.

Känner ni er manade att prata med mig så prata på, hellre det än tvärtom. Fan, hellre skitsnack om vädret än ingenting. Jag bits inte.

Ni vet vilka ni är. Jag finns tillgänglig på telefon.

Det är bara du som kan få mig att...

Älska någon mer än jag någonsin trodde. Packa mina väskor och dra. Komma tillbaks. Krypa upp i ditt knä och gå sönder. Göra mig så varm inombords att det känns som om min mage är en liten kamin. Vilja spamma länkar med musik för att visa hur jag känner. Känna mig liten och hjälplös. Nörda loss och samtidigt skratta åt mig själv. Vilja strypa någon för att de ger dig en intresserad blick. Längta hem. Laga avancerade storkok. Bli riktigt kvinnlig (nåja, ibland). Vilja gå upp ur sängen under tunga dagar. Slappna av fullkomligt. Känna mig trygg…

Skriva sentimentala blogginlägg! 😀

Gavin DeGraw – More Than Anyone

Ni varnas för bitande innehåll. Jag lägger undan silkeshandskarna och tar på mig lösmustaschen som jag kan tvinna mellan fingrarna medan jag tillämpar något som heter torr humor.

Jag ramlade över en artikel på DeviantART idag. Vissa kan känna igen den från att jag har postat den på Facebook och jag tänkte först låta det vara där, men insåg att jag även ville kommentera. I artikeln skriver användaren DoItForTheLulz, en amerikan i ungefär samma ålder som jag, om kommunikation i de moderna sociala medierna. Eller, för de vanliga dödliga: Om fjortistextkulturen.

För de som inte orkar läsa igen artikeln förklarar jag vad den handlar om och vad jag tycker är så bra med den, så räds icke. Jag bryter ner den i småbitar åt er.

”Text speak versus the grammar police” [Länk]

Jag har tagit upp detta innan, närmare bestämt i det här inlägget, men låt oss nu titta på vad författaren till artikeln har att säga. DoItForTheLulz (hädanefter kallad Lulz för enkelhetens skull) vill ge alla de användare av så kallat ”text speak”, alltså ”haha e d så asså ja”, en rungande örfil. Han är, som jag, en ”modern veteran” när det gäller att använda datorer och Internet. Jag håller med honom om att det fanns en tid då nätet inte ”spelade någon roll”. Ingen läste vad som stod där ändå och det var inte alls lika lätt att komma över information som nu.

Nu spelar det dock roll. Som jag tidigare har sagt är det texten som visar vem du är på Internet. Den representerar dig. Lulz funderar också på om det är T9 som har förstört grammatiken och gjort det ”okej” att skriva konstigt eller dåligt. Jag minns också när det kostade pengar för varje bokstav jag skickade via sms. Jag tror i alla fall att det var för varje bokstav. Det var klart att jag förkortade orden och själv började skriva som om jag hade tappat bort halva alfabetet någonstans.  Detta avhjälptes inte heller av faktumet att jag var då var en fjortis med mobilen fastklistrad i handflatan och att ”text speak” var coolt. Det var inne, det gav mig och mina jämnåriga vänner ett övertag gentemot de vuxna, som inte hade anpassat sig till det nya skrivspråket. Kort sagt, den som kunde ”text speak” var ”asså ba, så sjukt häftig!!!” , som jag skulle ha sagt då.

”I personally blame cell phones for the break of language correctness. Cell phones back then didn’t have keyboard pads. And truth be told, I see people with a full keyboard phone texting with “hi how r u” as full sentences.”

DET! Det där är ytterligare en sak som stör mig något oerhört. Hur i hela friden kan man vänja sig vid att skriva så på ett tangentbord? Är man bara ovan? Det är inte naturligt att lägga in en tvåa mitt i ett hittepå-ord och göra texten hackig. Är det fortfarande sjukt häftigt att skriva så? Har jag missat något här? Numera har allt tangentbord. Det är nästan så att min fjärrkontroll på vardagsrumsbordet har ett! Det finns inget behov av att skriva så längre.

Kalla mig gärna en språkpolis, det är helt okej. Jag har accepterat att jag kan få ont i tungan (detta är fakta) av att läsa konstiga meningar som jag försöker säga tyst för mig själv för att få sammahang i. Lulz lägger fram ett fantastiskt exempel på sådan text:

”Txt liek this is a sign fo how litle u respect me u cant even type out ur “you” and u cant c how this can b offensive 2 others who type 2 the best of there abilitys so u can undersand them

Jag vet inte hur det är med er, men i alla fall jag har svårigheter med att läsa det där. Det tar lång tid. Jag vill inte skryta, men jag läser fort. Det har jag alltid gjort. Sådant där, däremot? Uj, det tar sin lilla tid. Tänk att läsa ett blogginlägg som är skrivet på det här sättet? Hemska, hemska tanke.

”Every time I speak to anyone, I have an instilled amount of respect just because I can foresee literate conversation. When that is broken, so is my desire to speak to someone. So if I tell someone to “come back when you can spell out ‘you’.” I’m not telling this to them to be an asshole. I’m saying it so they will leave and I can avoid turning into an asshole later, when I’ve gotten sick of playing Clue with the words in their sentence.”

Om det hade funnits en två centimeter hög, digital Dutt-klon som hoppat runt i dokumentet och skrivit orden för hand hade hon ställt sig på ”Om”-et, pekat på citatet och pipit ”Vad Lulz sade”.

Det finns fler saker som tas upp i artikeln, men jag uppmuntrar dig att läsa den själv. Detta är inte menat som ett referat, snarare ett medhåll blandat med något slags semi-akademiskt skrivande. Jag har sagt det tidigare och tänker säga det igen, precis som Lulz: Jag är ingen tjurskalle som kräver skrivande enligt Språkrådets högsta tänkbara krav. Jag vill bara kunna läsa vad folk skriver.

Jag avslutar härmed med en lista saxad från artikeln:

:bulletred: Capitalize appropriate letters. [names, I , I’m, so forth]
:bulletred: One ! , not !!!!!!1!!!1!!!!!
:bulletred: DON’T DO THIS UNLESS YOU’RE JOKING OR LEGITIMATELY NEED CAPS, WHICH IS NEVER IF YOU’RE A SMART PERSON.
:bulletred: This sentence needs a period
:bulletred: u, ur, 2, b, c, and l8er are not words.
:bulletred: TEXT WALL. DON’T DO IT. Paragraph breaks are your friend.
:bulletred: Five hundred emotes in one comment to a stranger. I call this, spam.
:bulletred: Unnecessary acronyms. If you’re the only one who knows what it means, don’t use it