Ja, några av er vet säkert att jag drömmer ganska ofta. Sådant som jag minns, då. Och att jag då drömmer i fullfärg, HD-upplösning och med så mycket detaljer att regissör och producent till verken jag minns borde få de priser som sig bör vid absoluta bravader.
Nu var det ett tag sedan jag drömde något jag mindes mycket av, men inatt kom det tillbaka till mig, med full kraft dessutom.
Varsågod!
Jag stod och stirrade på kalabaliken, bestämde mig för att jag inte tänkte vara med om detta längre och vände på klacken. Jag sprang, sprang ut från en parkering i ett halvt snötäckt, fuktigt och grått landskap som såg suspekt småländskt ut, även om jag visste att jag inte var i Sverige. Jag höll mig borta från vägarna, simmade över gölar och floder, smög förbi hus obemärkt och, när det inte gick att göra annat, sprintade över farleder och fält i hopp om att tillryggalägga tillräckligt mycket avstånd mellan mig och min(a?) förföljare för att de skulle tappa bort mig. Inte för att jag hyste särskilt stort hopp inför den tanken, men jag tänkte inte vända om och gå tillbaka, bara för att bli välkomnad med bestraffningar och mer spion/lönnmördararbete under tvång och hot om en mycket plågsam död.
När andan gick ur mig, mina futtiga pengar och matransoner var slut, fötterna värkte och jag väsande fick stanna och finna på råd, befann jag mig på en nästan fullsatt parkering i Ukraina. Hur jag kan veta att det var Ukraina vet jag inte, men det var det. Framför mig var en nästan rund, stor byggnad, med dörrar i alla väderstreck. Allt var grått, inklusive himlen och det halvt vissna gräset på grönområdena. Bakom byggnaden fanns en liten hamn med två-tre roddbåtar och ett par enkla bryggor gjorda av höga, flytande kubiska ställningar med trädäck på, ihopkopplade av gångplankor.
Jag gick mot byggnaden och sällade mig till folket som var på väg in genom dörren närmast mot mig. Där, av alla platser, stötte jag på min kurskamrat. Denna kurskamrat är en kvinna som alltid vet på råd och alltid ställer upp, vad som än händer. Så var det också denna gång.
”Men oj, kom med här så ska vi se om vi inte kan gömma dig”, sade hon efter en kort förklaring från min sida. Jag slank in bakom henne och gick uppför trappor som gick i spiraler på insidan av fasaden. Byggnaden verkade vara ägnad till professionell tennis och människorna som kommit dit var intresserade av ett par matcher som skulle gå den dagen. Jag slank, efter min kurskamrat, förbi en anslagstavla med resultatlistor, vilka folk stod och trängdes framför för att se hur det hade gått för deras favoriter.
Jag fick en gnagande känsla i bröstkorgen och visste att jag borde ta mig därifrån, att jag inte kunde sluta fly. Så ändrades stämningen i folkmassan plötsligt, min kurskamrat försvann spårlöst, och jag visste att det var för sent. Den eller de utsända efter mig hade anlänt. Ett par skumma typer bredvid mig, vilka inte verkade vara särskilt vänligt inställda, pratade om hur de skulle kunna ta sig därifrån snabbast nog utan att få en dolk i ryggen.
Fast besluten om att inte ge upp slängde jag mig uppför en trappa, ut genom ett öppet fönster, ner på en trappa på utsidan av byggnaden, sprang runt för att komma till den lilla hamnen… och såg de sista roddbåtarna röra sig bort från land.
Jag sprang ändå ut i hamnen, eftersom jag inte gärna kunde ta mig tillbaka. Där var ju mina förföljare, som hade lyckats spåra mig genom halva Europas skogar, så varför skulle de tappa bort mig i en folkmassa?
Jag kände nålsticken av något annalkande och olycksbådande i nacken, tog ett snabbt beslut och klättrade ner på den lägsta bjälken på den bortersta delen av bryggan, allt medan roddbåtarna försvann i det gråa diset. Knappt hade jag fått ordning på min andning igen förrän jag hörde, och kände vibrationerna av, stegen från mjuka läderstövlar mot bryggan. De rörde sig från land, tvärs över stället där jag gömde mig, tvekade, gjorde en liten cirkel och förflyttade sig långsamt tillbaka imot land. Jag vågade inte slappna av, utan försökte pejla personens position genom att snegla snett uppåt. En huvklädd man (väldigt lik en viss medelålders lönnmördare från en viss känd spelserie) ställde sig på kanten min sektion på plattformen steget inåt, precis vid mellanrummet, och spejade ut över vattnet. Jag höll andan och bad en tyst bön om att han inte skulle se mig, men som om han hade hört mig gled blicken genast ner på min bjälke, och efter en halv sekunds förvåning dök ett triumferande leende upp i hans ansikte.
”Det där var ingen särskilt klyftig plats att gömma sig på”, konstaterade han torrt. Jag kunde bara hålla med och hängde med huvudet. Han undrade om jag hade planerat att pröva lyckan ännu mer och tänkte slåss, men jag visste att det inte tjänade något till. Jag gick med på att följa med och ta emot vad ödet alldeles tydligt inte tänkt låta mig slippa undan, hur långt jag än försökte springa.
På vägen tillbaka, marscherandes tio meter framför min tillfångatagare samma väg som jag kom, funderade jag febrilt på vad nästa steg skulle bli. Jag ville varken bli torterad eller dödad för mina snedsteg, men spelade jag mina kort rätt kunde jag kanske, kanske komma undan med enbart en reprimand.
[scenbyte till insidan av ett stort slott, med en förgylld reception på nedre plan]
Jag stormade in genom dörrarna som om jag ägde stället, såg mig omkring på alla fina damer i fina klänningar i äkta renässans-snitt, fick syn på en medelålders brunett i en hemsk, cerise skapelse och gick bestämt fram till henne för att fråga var hennes make befann sig.
”Min man?” frågade hon undrande. ”Han är väl någonstans och leker med sina vapen-” hon stannade upp och tappade tråden helt när en sidodörr på andra sidan receptionen slogs upp. ”Men här kommer en till robust karl som får saker gjorda!”
Det här med robust karl visste jag inte om jag kunde hålla med om – burdust marscherande mot mig och damen i fråga kom en yngling på några år över tjugo, klädd i sommarhimmelsblått siden med vita detaljer, vita byxor och svarta läderstövlar som gick upp på låren. Han kastade föraktfullt med en lång, blond hårman och stirrade på mig med näsborrar vidgade av vrede.
”DU! Hur understår du dig att visa dig här igen efter din desertering?” fnös han så att den fina parfymen han överkonsumerade överväldigade halva rummet. ”Du borde hängas för vad du gjort!”
På något vis lyckades jag övertala honom om att jag kunde vara till nytta ändå – jag minns ord som ”dubbelagent” och ”många användningsområden” – och det slutade med att hans ilska blidkades något. Hans blick naglade fast mina fotsulor vid mattan som om någon spikat dit dem, och vände sedan på sin välpolerade klack och viftade med sig mig med en nonchalant gest, eftersom vårat samtalsämne inte alls var lämpat för offenliga områden.
[scenbyte till ett dunkelt rum som mest såg ut som en munks rum, med en enkel träbrits, ett skrivbord med gåsfjäderpenna i ett bläckhorn, ett par tunnor matvaror i ett hörn och en vinande snöstorm utanför det enkelglasade fönstret]
Jag försökte att inte skruva på mig där jag satt inklämd i ett hörn, med den blonde yngligen på en tunna mittemot mig och en annan människa, som jag hatade innerligt utan att minnas vad han gjort mer specifikt, sittandes precis på min vänstra sida. Han bar rött och guldbrokad i massupplaga. Mest av allt såg han ut som en julgran.
”Så, desertören kom tillbaka,” spann han och lade armen om mina axlar. ”Jag har hört att du tänker sona detta brott, och det ordentligt. Du och jag ska hitta på mycket hyss ihop, det kan du vara säker på.”
Jag borde ha känt mig hotad av denna människa, som jag hatade så innerligt, men jag var enbart full av tillförsikt. Jag hade ändå knappt ens tagit i tanken på att jag faktiskt skulle klara mig med tång. Att fresta lyckan ytterligare utgjorde inget minus i den totala, värsta tänkbara summan ändå.
”Sanningen att säga har jag ingenting till övers för ormar som dig.” Sade jag som om jag pratade om vädret. ”Ge mig minsta anledning och jag skär halsen av sig från öra till öra.”
”Så det säger du?” frågade han och höll med en ansträngning kvar armen kring mina axlar. ”Det får vi allt se när den dagen kommer.”
Yngligen framför mig satt framåtböjd med armbågarna lutade på knäna och händerna ihopslagna framför ansiktet, som om han tänkte.
En tupp gol utanför fönstret…
Och det var då jag vaknade av att tuppen utanför hotellrummet jag sov i gol i verkligheten.
Jag svor ganska högt över den tuppen just då.
Jag har gått omkring med en känsla av att jag borde springa min väg hela dagen idag. Jag kan inte skaka av mig drömmen.
Nithela 